Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Joel Halldorf

Jag tänker på kyrkans synder varje dag

Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG
Kyrkobesökare. Foto: SHUTTERSTOCK

Både kyrkans förflutna och dess samtid är full av exempel på förtryck, övergrepp och förföljelse.

Joel Halldorf påminner om vikten att inte dela in mänskligheten i goda och onda typer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | KYRKAN. För två veckor sedan inleddes fastan, fyrtio dagar av bot och allvar i kyrkorna. I sitt herdabrev skriver kardinal Arborelius att det gäller särskilt i år, efter alla avslöjanden om övergrepp i den Katolska kyrkan: ”Fastetiden får därför i år en ännu tydligare botkaraktär. Hela kyrkan måste klä sig i säck och aska och gå ångerns och botens väg.”

Ibland får jag, som ofta skriver om kyrkans ljusa sidor, frågan om jag aldrig funderar på mörkret. På kvinnoförtryck, förföljelse av homosexuella, religiöst motiverad apartheid, korståg, inkvisition. Listan kan göras lång; allt för lång.

Svaret är: dagligen. Jag tänker på kyrkans synder – och mina egna – varje dag.

En brusten gemenskap

Faktum är att en av de vanligaste anklagelserna mot kristna varit att vi tänker för mycket på synden. Det är Kay Pollaks budskap i filmen ”Så som i himmelen” som nu spelas som musikal på Ocarsteatern. Pollaks evangelium förmedlas av prästfrun Inger: ”Det finns ingen synd.”

Om det är ett brott att tänka på synden måste jag erkänna mig skyldig. Men jag förstår faktiskt inte vad vi då ska kalla den psykiska och fysiska misshandel som Conny utsätter Gabriella för? Och jag noterar att det inte verkar finnas någon väg tillbaka för de fallna männen i Pollaks film.

Metoo-mannen Conny ruttnar i sin cell. The end.

En anledning till att man står ut med att tillhöra en så brusten gemenskap som kyrkan är att man är väl förberedd. Berättelser om brott gör en sorgsen, men överraskar inte.

En del vill att kyrkan ska vara mörkret

Det har alltid funnits skuggsidor. För att vara helig skrift är Bibeln befriande fri från skönmålning. Petrus, kyrkans första ledare, ljuger och sviker. Lärjungar träter om makten. Paulus försöker reda ut situationer som för tankarna till Knutby. Och det är bara Nya testamentet.  

Men Jesus kom inte för att kalla rättfärdiga utan syndare, som han själv formulerar det. Att kyrkan överlevt trots alla brister är nästan ett slags inverterat Gudsbevis.  

Det andra som gör det möjligt att stå ut är motberättelserna. Historierna om dem som gått kärlekens väg. De är många, och påfallande ofta vanliga, enkla troende.

Men en del försöker skriva bort dem ur historien, så att bara mörker återstår. Som Håkan Lindgren i Respons, när han citerar Christopher Hitchens: ”Nämn en enda religion som står upp för kvinnors rättigheter eller någonsin har gjort det.”

Kyrkan och kvinnorna

En? Kyrkan höjde kvinnans status under antiken, baptismen gav kvinnor rösträtt långt före svenska staten, Frälsningsarmén gav kvinnor rätt att predika trots tidningarnas hån, och i dag kämpar många kyrkor för kvinnors rättigheter över hela världen. Även den här listan kan göras lång.  

Det finns mycket att göra bot för, men jag kommer att fortsätta att berätta också de andra historierna. För den som försöker dela in mänskligheten i en god och en ond typ saknar inte bara historisk kunskap, utan också självinsikt. Och ingen gemenskap förtjänar att representeras bara av sina värsta rötägg.

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”. 

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, där Marie Agerhäll gästar studion för att talar om arbetet med ”Dips”.