Jag hade inte fördömt Ukraina om de kapitulerade

KULTURDEBATT. Det har länge varit enkelt att vara pacifist. De senaste 20 åren har hökarna ständigt hamnat på fel sida av historien, även när ändamålet tyckts vällovligt. 

USA:s och Natos krig i Mellanöstern har kostat otaliga människoliv och destabiliserat regionen. Och trots att miljarder lagts på kriget mot terrorn visade det sig omöjligt att bygga demokrati i Afghanistan med vapen. Om politikerna hade lyssnat på oss pacifister skulle vi leva i en bättre och säkrare värld. 

Men just i dag är den pacifistiska positionen svårare. För i Ukraina står vi åter inför en situation där en tyrann kastat sig över en oskyldig civilbefolkning. Har pacifismen något att bidra med nu? Eller är det en etik som låter bra när solen skiner, men inte när ondskans mörka moln drar in? 

I Nationalencyklopedin definieras pacifism som avvisandet av våld i alla lägen. Men därefter nämner man Gandhi som dess främste förespråkare. Och Gandhi menade att det var bättre att försvara sig med våld än att kapitulera inför ondskan.

Jag är pacifist, men det vore mig främmande att fördöma Ukrainas kamp. Tvärtom kan jag, likt Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn, känna igen kampens dygder hos Zelenskyj och Ukrainas försvarare: tapperhet, solidaritet och lojalitet. Det är omöjligt att inte beröras av det.

Jag är pacifist för att det är en tradition – ja, den enda faktiskt – som har en realistisk syn på vad krig och fred faktiskt kostar.

Men jag beundrar också dem som orkar gå icke-våldets vägar. Som Martin Luther King, Daniel Berrigan eller Etty Hillesum – den unga judiska kvinnan som lärde sig att älska också sina lägervakter. I hennes dagböcker är det tydligt att pacifism inte är passivitet. Tvärtom bygger den på en kamp mot ondskan, men med andra redskap än vapen. 

Pacifismens djupaste identitet är kampen för fred, inte att moralisera över dem som tvingas värja sig mot det onda med våld. Jag vet själv inte hur jag skulle reagera inför ett akut hot, men jag är pacifist för att det är en tradition – ja, den enda faktiskt – som har en realistisk syn på vad krig och fred faktiskt kostar. Här finns insikter som lätt försvinner ur sikte, särskilt i krigets dimmor. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

En första insikt är att våld är en makt som vi aldrig kan kontrollera. När väst bombar påstår vi att vi gör det med kirurgisk precision, men vi kan aldrig överblicka de vågor av lidande och vrede som våra drönarattacker orsakar. 

Den andra är att det inte går att bygga fred med vapen. Pacifister betonar att fred kräver ett långsiktigt arbete. Tyvärr lyssnar ingen på oss i fredstid – men när krig bryter ut ställs vi ändå till svars för det elände som denna ohörsamhet lett till: ”Vad säger ni nu då?” Men om världen blir bättre efter ett krig så beror det inte på de bomber som fallit under kriget, utan på det fredsarbete som utförts efteråt. 

I den tänkvärda, nyligen utkomna ”Lilla fredsboken”, med KG Hammar som huvudförfattare, handlar varje kapitel om detta: Hur man bygger fred. Men efter krigsutbrottet har Hammar sagt att han inte kan fördöma vapenleveranserna till Ukraina. 

Detta betyder inte att han, lika lite som Gandhi, har övergivit pacifismen. Vad det visar är att denna tradition mest av allt definieras av sitt ja till fred. Dessutom accepterar både Hammar och Gandhi att vi lever i en brusten värld. Detta är den tredje insikt som den pacifistiska traditionen förvaltar: Att krig först och främst är en tragedi att sörja. 

Jag orkar inte se en svensk politiker till som med beslutsam min poserar med vapenkrav på sitt Instagram.

Det kan låta självklart, men vi dras hela tiden till att betrakta krig som spännande eller heroiskt. Man behöver inte scrolla länge för att hitta bilder som visar att det också gäller detta krig: Videos med ryska pansarvagnar som beskjuts, bilder på unga kvinnor i militärmundering. 

Och jag orkar inte se en svensk politiker till som med beslutsam min poserar med vapenkrav på sitt Instagram. Jag önskar att de tog till sig pacifisten Dietrich Bonhoeffers ord: ”Om en människa måste ta till vapen bör han dagligen be Gud om förlåtelse för sina synder och be för fred.” Så skicka vapnen, men gör det med tårar. Tänk inte bara på Ukrainas frihet, utan också på de ryska soldater som pansarskotten kommer träffa. För även om Putin behandlar dem som spelpjäser, så är de först och främst människor. 

Nej, jag fördömer inte de ukrainare som försvarar sig. Men jag hade inte heller fördömt dem om de valt att kapitulera för den väldiga grannen. Det hade kostat dem deras frihet, men räddat tusentals människoliv. I en trasig värld tvingas vi ofta att välja mellan två tragiska alternativ. Den insikten borde vara utgångspunkten för alla samtal om krig och fred.  

Joel Halldorf är författare, teolog och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Kvällstidningsteologi 2010–2020. Från populism till pandemi”.  

Lägg ut: ”Kriget inifrån”

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.