Influencern lever i en panisk rädsla för smärta

ESSÄ. Då och då rasar livet samman. Ibland av ödets nycker, andra gånger för att någon människa vill oss illa. Vår lycka är skör och även den mest solida tillvaro kan kollapsa på ett ögonblick. Fråga bara den ändlösa rad av politiker och kändisar som hamnat i mediedrev de senaste åren. Till synes ohotade stod de på sina karriärers höjdpunkt, men avgrunden visade sig vara bara en tidningsartikel bort. 

Människan har i alla tider behövt förhålla sig till att hennes heder, hälsa, försörjning eller vänner kan försvinna på ett ögonblick. Men frågan är om inte vår kultur är sämre rustad för motgångar än någon annan? För vi är ensidigt fixerade vid den vackra ytan. Allt handlar, som Nora Arrhenius Hagdahl spökskrev häromveckan, om att se ut som en populär, snygg tjej med coola intressen. Influenser-debatten visar att det till och med är viktigare att bilden av mig är vacker än att den är sann.

Vi lider, som filosofen Byung-Chul Han konstaterat, av algofobi: en panisk rädsla för smärta. Tydligast är detta på influencernas arena Instagram. Sociala medier har blivit en förlängning av prestationssamhället, och i det ryms inte misslyckandet. En estetik som bygger på lajks har liten plats för mörkret. Därför speglar vår tids definierande medium vårt existentiella tillstånd: Eftersom vi saknar språk för lidande och nederlag vill vi helst slippa se det. a

Hur hamnade vi här? Jag tror det finns tre skäl. Till att börja med har vi så mycket kontroll att vi har svårt att acceptera det vi inte kan kontrollera. Förmoderna kulturer tvingades, som Roland Paulsen visat, att försona sig med naturens nycker, men vi har tämjt världen till den grad att vi har svårt att acceptera att vissa saker är utom räckhåll. Vi vill ha solgarantier på semestern och kräver att myndigheterna berättar för oss när pandemin ska ta slut. 

Det andra skälet är förlusten av transcendens. I religionernas världar kan lidande betraktas som frälsande, och man tröstas av vetskapen om att alla tårar en dag ska torkas. Meningsskapande i mörker knyter an tillvarons andliga dimension. Som filosofen Charles Taylor skrivit: ”Alla tidigare kulturer har kunnat se det så, men i moderniteten är denna läsning inte längre självklar.”

Det tredje är att vi tänker mekaniskt snarare än mytologiskt. Vi kräver lagbundenhet, och har svårt att ta till oss sanningar som inte kan sättas på formel. Om någon säger: Motgångar kan bli meningsfulla, så avfärdar vissa det eftersom det inte gäller alla motgångar. Andra försöker göra det till en lag, och hävdar att ”Det finns en mening med allt som sker”. 

Men det finns inga absoluta lagar när det gäller livet. Däremot finns det berättelser från människor som har funnit oväntade skatter i mörkret. Men de blir förtryckande i den sekund vi försöker förvandla dem till regler.

Det upptäckte historikern Kate Bowler, när hon som nybliven mamma drabbades av svår cancer. Hon hade just skrivit boken ”Blessed”, om framgångsteologin i amerikanska kyrkor. Denna pseudo-kristna teologi bygger på en enkel princip: Bra saker händer goda människor. Om du gör rätt kommer du bli belönad – och om du drabbas av motgångar har du nog dig själv att skylla. 

I dag har denna idé letat sig utanför kyrkorna. I ett Ted-talk säger Bowler: ”I vår kultur har vi väldigt svårt att inte tänka oss att dygd och framgång går hand i hand.” Enligt samma sorgliga logik bemöts cancersjuka med misstänksamma frågor om sin kosthållning, eftersom man antar att de måste ha gjort någonting fel för att drabbas. 

Även uttrycket #blessed finns nu utanför kyrkorna. Det är vanlig hashtag på Instagram, och används av folk som visar upp den yta mediet efterfrågar: En vacker kropp eller någon accessoar som de menar att livet välsignat dem med. 

Instagram-användningen av #blessed står i kontrast till hur Jesus använder ordet. För i bergspredikan är det varken de coola tjejerna eller de rika killarna som prisas saliga, utan de sörjande, de ödmjuka och de som förtalas och förföljs. Budskapet är att Gud är närmast människan just i motgången. 

Religion förknippas med harmoni och stillhet, och kyrkan reduceras till ett andligt spa för medelklassen.

Detta tema i kristen tro – och i flera andra religioner – har svårt att tränga fram i dag. Religion förknippas med harmoni och stillhet, och kyrkan reduceras till ett andligt spa för medelklassen. Men Bibeln är skriven ur och för lidandet. Här hörs ropen från människor som flyr från krig eller drabbas av sjukdom, och som söker sin tillflykt till Gud. Det är nästan omöjligt att ta till sig texterna om man aldrig mött motgångar eller sorger.  

Texterna tröstar, men viskar också något mer. Nämligen att motgångar kan förvandla oss. Vi tänker ofta att det är framgången som öppnar dörrar mot maktens och härlighetens centrum, medan motgångar förvisar oss till den oansenliga periferin. 

Men Bibeln skildrar en annan världsordning, och det blir aldrig tydligare än under påsken. Dramat inleds på palmsöndagen, när Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som kung. Lärjungarna ber honom berätta om de stora saker som ligger framför. För de lever, precis som vi, i en kultur som hyllar de framgångsrika. Men Jesus svarar att härifrån går vägen genom dödsskuggans dal. 

Det är inget öde han önskat sig, men det visar sig vara vägen till livet. För när tillvaron rasar faller han, men fallet för honom till existensens mitt. Att vandra med Jesus genom påsken är att leva i en annan berättelse än den som fyller våra sociala medie-flöden. Under påsken byter centrum och periferi plats. Vägen går från jublet vid intåget, via förräderi, rättegång och till sist Golgata. I det stora påskdramat står ett kors i tillvarons centrum. 

Korset är en symbol för både lidande och liv. Ett av lidandets mysterier är den kärlek som överraskat många just på livets mörkaste platser. Varifrån kommer den? Kanske handlar det om att framgången får oss att känna oss intakta och helgjutna, på ett sätt som stänger omgivningen ute. Lidandet, däremot, bryter sönder vår intakta yta. Det gör ont, men det öppnar upp oss så att vi både kan ge och ta emot liv. 

Därför är påsken den stora fruktbarhetsfesten, där vårens ankomst vittnar om att vintern inte har sista ordet. För motgångar kan öppna oss för liv och mörkret bli till bördig jord. När lärjungarna drömmer om makt och ära pekar Jesus ut en annan väg – en som går från död till liv, och från ensamhet till gemenskap: 

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

Joel Halldorf är författare, professor i teologi och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Kvällstidningsteologi 2010–2020. Från populism till pandemi”. 

Utvecklingssamtal med Alex Schulman

MEDIEPODD. ”Lägg ut” firar ettårsjubileum – har utvecklingssamtal med Alex Schulman som berättar om miljonerna, poddpressen och spända mötet med K-G Bergström. Kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind diskuterar Ekis-gate på Dagens ETC.