I Svenska kyrkan är det pinsamt att vara för kristen

KULTURDEBATT. Svenska kyrkans stränga hantering av biskopen i Visby överraskade alla som har bilden av kyrkan som öppen, tolerant och aningen vag. De senaste decennierna är det ju oftare det som beskrivits som kyrkans problem: Att öppenheten lett till en oklar identitet. Få tycker väl att moralism och stränghet är vägen framåt, men den oklara identiteten är ändå ett problem som kyrkan behöver hantera. 

Frågan om identiteten finns också bakom diskussionen om biskopens lämplighet. För den handlar ju om prästen som representant för kyrkan och tron. Enkelt uttryckt: Hur är man en god präst i ett senmodernt och sekulariserat samhälle som har svårt för auktoriteter? 

Svenska kyrkan vill vara folklig, men i världens mest sekulariserade land har det lett till ett tilltal präglat av tvekan. Det har vuxit fram ett ideal där prästen ska vara medvandrare i stället för någon som förebildar kristen tro. Man vill, vågar eller kan inte visa hur kristen tro ska gestaltas.

I stället väljer en del den vanvördiga stilen, så att ingen ska tro att de är andligt överspända. Andra har ett formellt anslag, vilket gör att predikan påminner om rektors tal på skolavslutningen. Men vanligast är den terapeutiska tonen: Mjukt och medhårs, i värsta fall med huvudet på sned. 

Det är lätt att raljera, men problemet är verkligt. Eric Schüldt berör det i det avsnitt av ”Två män i en podd” då han berättar om sin resa till Katolska kyrkan. Vägen gick via Svenska kyrkan, men skälet till att han inte blev kvar där var att han kände sig för udda. I gudstjänsten läste man Bibeln och sedan följde en predikan om hur svårt det är att tro på detta. Ensam i kyrkbänken ser han sig omkring och tänker: ”Är jag den enda som vill tro på det här?”

Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.

Tvivel finns ju över allt; det räcker oftast att se sig i spegeln. Till kyrkan går många av oss för att se hur kristen tro kan se ut. Svenska kyrkan har föredömligt låga trösklar, men den tar inte alltid vara på sina djupa valv. I stället undviker man tydliga trosuttryck. Här bidrar lutherska rädslan för gärningslära att identiteten blir vag, både i det enskilda livet och i församlingsgemenskapen. 

Biskop Martin Modéus berör detta i sitt herdabrev. Där skriver han att Svenska kyrkan ”helt enkelt är lite blyga för att be tillsammans och för att tala om livet ur ett andligt perspektiv.” Att be och samtala om andliga ting borde ju vara det mest naturliga i ett kyrkligt arbetslag eller en församling. Men i stället finns alltså – vilket också David Thurfjell visat – en viss genans inför den kristna identiteten.

I klartext: Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan. 

En orsak till detta är att kyrkan ägnade 1900-talet åt att förklara vem man inte var. Man gjorde upp med gamla tiders stränga präster och klargjorde samtidigt att man inte var som frimicklarna, som tindrar så där helfrälst med ögonen och suckar halleluja. Men vem är man då? Den frågan löste man aldrig. 

Det här har lett till en identitetsförvirring som fångas upp i populärkulturen. Här har de gamla, stränga Bergman-prästerna ersatts av vaga och virriga figurer. Som Johan Glans i ”Halvvägs till himlen”, prästen i Lassemaja-serien och nu senast biskop Kikki i julkalendern med familjen Knyckertz. En liknande, om än mer sofistikerat skildrad, osäkerhet präglar Karl Ove Knausgårds präst Kathrine i ”Morgonstjärnan”.

Problemet är inte att Svenska kyrkan saknar goda präster, men det man saknar är modeller för hur man är präst – och i en förlängning kristen – i vår tid. Detta tal om modeller är kanske svårbegripligt i en kultur som hyllar autenticitet och förkunnar att varje individ är en unik snöflinga, men alla traditioner behöver sådana. Det räcker inte med teologisk teori, utan det krävs exempel som visar hur tron ska gestaltas. Förebilder som vi kan iaktta och ta efter.

För religiösa traditioner är som hantverk: man lär sig bäst genom att imitera de erfarna. Det gäller inte bara i religionernas värld. Jag har lärt mig att vara lärare och förälder genom att imitera mina lärare och föräldrar. På samma sätt lär jag mig att vara kristen genom att härma andra kristna. Det handlar inte om att skylta med sin fromhet, utan det är så all identitet formas. 

Viktigare är en lättillgänglig vardagsfromhet – en form som man kan kliva in i även om man inte är ett fullfjädrat helgon.

När vi tänker på religiösa förebilder dyker det kanske upp bilder av karismatiska gestalter och stora mystiker. Och visst behövs sådana, men de är oftast särtryck och svåra att ta efter. Viktigare är en lättillgänglig vardagsfromhet – en form som man kan kliva in i även om man inte är ett fullfjädrat helgon.

I den krympande högkyrkligheten fanns sådana mönster, och det är ingen tillfällighet att många goda präster har sin bakgrund här. Andra har en frikyrklig uppväxt, och har fått sin fostran där. Men Svenska kyrkan i dag är varken högkyrklig eller frikyrklig, utan progressiv. Det är en kyrka som söker en syntes med sin samtid. Det är en djärv ambition, men problemet är att den liberala teologi som ligger till grund för det ännu inte lyckats forma någon hållbar fromhetsprofil.

Denna utmaning måste Svenska kyrkan lyckas möta. Allt för länge har liberalteologin varit ändstation för kyrkor, församlingar och kristna familjer. Den har varit det just för att den haft svårt att bygga fromhetskulturer. Och när tron inte bärs av personer och gemenskaper blir den för abstrakt; det är detta Schüldt känner av där i kyrkbänken. Han känner sig ensam för att han inte får se hur han ska bära tron i sitt liv; i sin kropp.

I konsten blir övertygelser mer än idéer: Orden får kropp och blir synliga.

Svenska kyrkan har fantastiska byggnader, rik liturgi, kompetenta medarbetare, mycket pengar och ett viktigt budskap. Men man har svårt att visa hur detta budskap ska omsättas i liv och gemenskap. Man ryggar inför det som ibland kallas för lärjungaskap, och det leder till att tron blir abstrakt. 

Därför behöver man konkreta modeller som visar hur man är kristen i denna tradition. Det handlar inte om moralisk perfektion, utan om att gestalta en livshållning. Jag tror inte att svaret på denna fråga finns i teologiska verk, utan snarare i konsten. I Marilynne Robinsons porträtt av John Ames, bland prästerna i Susan Howatch författarskap eller i den danska serien ”Herrens vägar”. 

För i konsten blir övertygelser mer än idéer: Orden får kropp och blir synliga. Detta är vad som behövs. Det räcker inte med att höra budskapet, vi måste också få chansen att se det.

Joel Halldorf är författare, teolog och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Kvällstidningsteologi 2010–2020. Från populism till pandemi”. 

Är Sjölin medskyldig till myten om författarskolan?

TVÅ MÄN I EN PODD: En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.