Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Gud sägs vara död – ändå längtar vi efter heligheten

Sekulariseringen påstås ibland ha gjort oss mindre religiösa, men stämmer det verkligen?
Detta utforskar Expressen-skribenten och teologen Joel Halldorf i sin nya bok ”Gud: Jakten”, som kultursidan i dag publicerar ett exklusivt utdrag ifrån.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Vi reste på nätterna, för vi färdades genom öknar. På sommaren är medeltemperaturen i Sonoraöknen en bit över 40 grader, men nu närmade den sig 50. Bilen saknade air condition och att veva ner rutan gjorde bara saken värre. Luften var som en hårtork mot våra klibbiga t-shirts.

Nätterna var svalare. Amerikanska radiostationer höll oss vakna på oändliga raksträckor, och på nattöppna bensinstationer fyllde vi på med blaskigt kaffe.

Därför var det mörkt när vi nådde fram till Grand Canyon. Vägen var upplyst, allt annat becksvart. Vi stannade till vid vägkanten och klev ut. En skylt berättade att vi nått en utsiktspunkt. Vi trevade oss framåt i dunklet. Där var ett skyddsstaket. Jag stannade och blickade ut i mörkret. 

Jag såg inget, men kände närvaron. Framför mig var ett oändligt djup. Jag ska inte säga att det kallade på mig, men det lät mig veta att det var där. Ett hav av tomhet. Jag drogs mot det, som man dras till en hemlighet. 

Någonstans därnere tog vinden fart och viskade. 

*

Existentiell svindel. Den där känslan man kan drabbas av när man plötsligt, ofta oväntat, står inför oändligheten. Man befinner sig på existensens udd och blickar ut mot – eller in i – det ogripbara som omger tillvaron. Där finns något man bara kan ana, men som fyller en med fascination och bävan. 

Urscenen för denna erfarenhet är, tänker jag, att titta upp mot himlen en stjärnklar natt. Att likt huvudpersonen i Per Olov Enquists ”Lewis resa” lägga sig i snön och försjunka i den klara natthimlen. Först ser man stjärnbilderna, de som går att rita av. Men bortom dem finns något annat. Enquist kallar det ”Guds stjärndamm”; det icke inritade. 

Författaren och Expressen-medarbetaren P O Enquist, som gick bort i våras.Foto: IMAGO/IBL

Sekulariseringen påstås ibland ha gjort oss mindre religiösa, men stämmer det verkligen? Är det inte snarare så att kyrkan ersatts av annat? Till de främsta katalysatorerna för andliga erfarenheter hör numera natur, musik och konst. Poeter, filosofer och människor i allmänhet fortsätter att drabbas av existentiell svindel. 

Det syns tydligt hos en rad unga kulturskapare. Artisten Sara Parkman berättar att hon utforskar helighet i sin hyllade skiva ”Vesper”. Författaren Wera von Essen skriver romaner om katolicism och erotik. Och i ”Alla vill ju hem” smyger Anna Brynhildsens berättarjag in i en kyrka på jakt efter något hon knappt har ord för: ”Det enda jag ville ha var en bakgrund att projiceras mot, någon att skyla hjässan inför.” 

Gud sägs vara död, ändå vibrerar vår kultur av helighetslängtan. Därför behöver religiösa människor förstå att de inte har monopol på andliga erfarenheter – och sekulära behöver öva sig i att tala om sina gränserfarenheter, och fundera på vad de betyder. 

Författaren Wera von Essen.Foto: OLIVIA BORG / NATUR & KULTUR

Men i Sverige har en tystnad brett ut sig kring andliga och existentiella frågor. Det bottnar i att vi velat begränsa religion till den privata sfären. Dels för att en del menat att den, precis som skönheten, inte kan diskuteras. Dels för att man varit rädd för att samtal om religion ska urarta i våld. Men detta håller inte i längden. För det religiösa hör till det grundläggande i människan, och vi måste tala om det. Om vi inte vet vad vi dyrkar, och varför, förblir en avgörande del av vår identitet outforskad. 

Och det räcker inte med att vi lär oss att tala om våra privata erfarenheter, vi behöver också utforska de traditioner som vi tillhör. Med traditioner menar jag inte enskilda sedvänjor (som köttbullar till jul) utan kulturella gemenskaper som sträcker sig över tid, ibland genom tidsåldrarna. Det finns kristna, judiska och muslimska traditioner, men även ideologier som marxism eller konstnärliga uttryck som folkmusik kan forma traditioner. 

Här blir det särskilt känsligt, för det ”religiösa hotet” i vår tid anses sällan komma från privat andlighet, utan från just traditioner och institutioner. ”Organiserad religion är ju en styggelse”, påstår författaren Rebecka Åhlund i en intervju med Andres Lokko, och på sin veranda suckar Jill Johnson ”jag tycker att religionen ställer till så mycket. Jag hade önskat att religionen var något mellan individen och sin Gud”

Artisten Jill Johnson.Foto: SVT

Men idén om att religion helst bör vara något individuellt är själv uttryck för en viss tradition, nämligen radikal protestantism. Den svenska majoritetsreligionen är ju, som David Thurfjell konstaterat, semisekulär lutherdom. Här är övertygelsen – ”tron allena” – allt som räknas. Men människan är en social varelse, därför är det naturligt och sunt att vårt religiösa liv har en social dimension. 

Naturligtvis rymmer traditioner också mörka stråk, och när tiderna förändras kan gamla tankesätt börja skava mot nya förutsättningar. Men ingen tradition är statisk. De är organisk materia i ständig omförhandling. 

En tradition är inte så mycket en samling svar som ett sätt att tänka. Och varje tradition måste tänkas på nytt i varje ny tid.

Språk behövs för att vår förmåga att förnimma det heliga inte ska tyna bort.

Men både genom sina brister och sina insikter är traditioner reservoarer av visdom. Som författaren Lyra Koli formulerar det i en intervju: ”Förstår man inte hur mycket kunskapsrikedom och livserfarenhet det finns i den kristna traditionen? Varför ska man inte närma sig det? Det har jag svårt att förstå.” 

Författaren Lyra Koli.Foto: MATTI KOLI / MODERNISTA

Äldre generationer gjorde medvetet upp med traditionernas ibland förtryckande element, men i dag har de snarare fallit i glömska. Forskarna kallar det avtraditionalisering. Konsekvensen är en andlig språkförlust, för traditionerna förvaltar språk för det heliga. Denna språkförlust får återverkningar på vårt inre liv: Det vi saknar ord för har vi svårt att se. Språk behövs för att vår förmåga att förnimma det heliga inte ska tyna bort.

Ett tecken på att språkförlusten försvagat våra andliga sinnen är att sökandet efter Gud i vår tid tar formen av en rastlös jakt på starka upplevelser – så kallade peak experiences. Kulturkritikern Christopher Lasch beskriver den senmoderna människans andlighet just så: ”Människor klagar i dag över en oförmåga att känna. De söker därför färgstarka erfarenheter, för att skaka liv i trötta kroppar och förnya urvattnade aptiter.”

Vi har allt svårare att upptäcka det heliga i det vardagliga.

Därför lockas vi av dramatiska väckelsemöten i karismatisk stil men även av sekulära, karnevalsliknande uttryck: Burning man, arenarock, idrottsupplevelser, kosmiska trippar med hjälp av droger eller genom mer återhållsam mikrodosering. 

Det räcker inte längre med stjärnhimlen. Vi har allt svårare att upptäcka det heliga i det vardagliga. Förlusten av ett religiöst språk leder till en försvagad andlig känslighet, som vi kompenserar genom att söka det extraordinära.  

I en värld utan traditioner förvandlas människans sökande efter Gud till en rastlös jakt.  

*

Vi tog fram våra sovsäckar och slumrade. Några timmar senare gick solen upp och avtäckte ett harmoniskt men oregelbundet landskap som årmiljoners erosion karvat fram. Den gigantiska floddalen badade i rosa och orange ljus. Andra turister förenade sig med oss och vi förundrades över utsikten. Det var verkligen något för Instagram-kontona.

Men jag kommer aldrig glömma timmarna i mörkret, före gryningen. Bävan inför den osynliga oändligheten. Djup ropade till djup. 

Och själen darrade till, som av svindel. 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Han driver också podcasten ”Läsarpodden”

Författaren Joel Halldorf.Foto: Christer Sturmark / Fri tanke

Fotnot. Texten är ett utdrag från boken ”Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet” (Fri tanke). Den utkommer 24 augusti.