Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Framtiden tillhör de konservativa

SD:s Mattias Karlsson.Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Olof Palme förstamajtalar 1983.Foto: PER KAGRELL

Konservatismen behövs i dag – men den behöver inte vara antiliberal.
Joel Halldorf skriver att vi inte får lämna walk-over till SD och Oikos. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. 1900-talet tillhörde socialdemokratin, för de gav väljarna vad de sökte. Mot den gamla ordningens aristokrati och klassklyftor ställde de solidaritet och jämlikhet, och svarade så på ropet om rättvisa.

Mot slutet av århundradet tog liberalismen över, och av samma skäl. För då efterfrågades denna ideologis värden: valfrihet, självförverkligande och oberoende. 

Idag blåser konservativa vindar, och mönstret upprepas. Det som nu efterfrågas – och behövs – är gemenskap, fungerande institutioner och ordning. Den konservativa traditionen betonar allt detta, därför rör sig politiken hitåt. 

Frågan är inte om konservatism kommer att forma framtidens politik, utan vilken konservatism som kommer att göra det. 

Fler behöver finna och bejaka sin inre konservatism.

Detta skrämmer somliga, eftersom ”konservativ” oftare varit ett tillmäle än en levande tradition i svensk politik. Men som socialpsykologen Jonathan Haidt betonat är det bättre att se de stora ideologierna som bärare av olika moraliska värden. 

Socialismen betonar rättvisa, liberalismen frihet och konservatismen sammanhållning. Inget samhälle kan undvara något av dessa tre, och ingen ideologi kan helt förneka betydelsen av de andras favoritvärden. Men det som för dagen efterfrågas är sådant som det råder underskott på – och för tillfället är det konservativa värden.  

Det betyder inte att högerpartierna måste vinna striden om väljarna. Andra kan lyfta konservativa värden, precis som Socialdemokraterna genomfört nyliberala reformer. Men att motståndarna kallar M, KD och SD för ”det konservativa blocket” är ett strategiskt misstag i dessa tider, eftersom de därmed framstår som det enda konservativa alternativet.

Det finns en konservativ potential hos många partier. Fler behöver finna och bejaka sin inre konservatism. 

Skribenten och författaren Göran Greider.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Bland socialdemokratiska debattörer sker det redan. Göran Greider skrev den socialdemokratiska woke-vänsterns dödsruna i december, när han uppmanade partiet att ta hänsyn till att arbetarväljaren inte bara är ekonomiskt progressiv utan också kulturellt konservativ. Payam Moula, chefredaktör på socialdemokratiska Tiden, hänvisar till konservativa tänkare och talar om liberalismens välförtjänta fall. 

För just nu är det, som Andreas Johansson Heinö konstaterat, jaktsäsong på liberaler. Centern beskylls för allt ont. I GP författar Håkan Boström en anklagelseakt mot Timbro, medan Anna Dahlberg på Expressen gläds över borgerlighetens ideologiska omvändelse. Och Aftonbladets Daniel Suhonen fick till förra årets bästa politiska rubrik: ”Ordet du söker, Peter Wolodarski, är förlåt.” (Den nästa bästa var: ”Är DN:s ledarsida en liberal algoritm?”)

Den liberalism som länge satt agendan är på reträtt, och konservatismen rycker fram. Vilket för oss tillbaka till frågan: Vilken konservatism? Axeln Oikos–Sd får inte ha monopol på detta samtal.

Payam Moula, Tidens chefredaktör.Foto: VICTOR SVEDBERG

Det första som måste sägas, särskilt i ljuset av kritiken, är att framtidens konservatism inte får undvara liberalismen. Att inte bekänna sig till liberalismen är inte samma sak som att vara antiliberal. Den liberala betoning av frihet hör till det som inte kan undvaras, eftersom den är avgörande för demokratin – inte minst minoritetsskydd.

Liberalismens problem är att en liberal etik inte kan bära en liberal politik. Därför har man alltid lånat etik från andra, ibland utan att vara medveten om det. Så är det hos alla upplysningens barn: kapitalismen tror att ekonomi kan bygga på egenintresse, utilitarismen förväxlar lyckomaximering och moral och liberalism att oberoende räcker för att bygga ett samhälle.

Den stränga vinden står nationalismen för, och den bör inte bli kärnan i framtidens konservatism

Men mer måste till. Liberalismen garanterar frihet från stat och klan, vilket är bra, men om den blir allt i alla får vi problem. Det är detta min kritik av oberoendet avser, den Per Wirtén reagerar mot och beskriver som ”en strängt dömande vind”. Men jag menar att politiken bara kan garantera oss ett mått av oberoende så länge vi bejakar att vi existentiellt är beroende av varandra. 

Per Wirtén, medarbetare på Expressens kultursida.Foto: OLLE SPORRONG

Mitt ideal är, som Wirtén anar, den interaktiva pluralismen. Målet är att vi alla ingår i många små gemenskaper – det är också det bästa sättet att bryta upp de destruktiva och slutna. Detta är ingen sträng vind, snarare en varm bris som ersätter isolering och ensamhet med tillhörighet och sammanhang.

Den stränga vinden står nationalismen för, och den bör inte bli kärnan i framtidens konservatism. Nationen är ett viktigt politiskt ramverk, och viss sammanhållning inom detta ramverk har tveklöst sitt värde. Men nationen är ett medel för ett högre mål – vilket för övrigt också gäller konservativa värden som ordning och institutioner. Det är när konservatismen gör ordning och nation till egenvärden som den blir auktoritär.  

Istället bör målet vara gemenskap. Inte stora och abstrakta gemenskaper, utan små och nära: Familj, förening, församling. Och inte bara täta, utan också gemenskaper som binds samman av tunna band. Grannen vi lånar en kopp socker av, kassörskan vi småpratar med, baristan som vet hur vi vill ha vårt kaffe innan vi ber om det. 

Pproblemet i dag är väl knappast att vi har allt för många stabila och starka gemenskaper?

Politiken kan inte tvinga fram gemenskaper, men den kan skapa förutsättningar för dem. Gemenskap kräver tillit och trygghet, men hotas av sociala klyftor. De gynnas av en jämlik skola och uttrycks i lokalt kulturliv och blomstrande föreningsliv. Allt detta kan politiken påverka.

Jag tar gärna det ord Wirtén räcker mig i sin text: politik för gemensamhet. Samtidigt ser jag inte riktigt vad som står på spel i ordvalet? Wirtén föreslår att skillnaden mellan oss är våra kyrkliga traditioner: han missionsförbundare, jag pingstvän. Men kan det i stället ha att göra med att vi tillhör olika generationer? 

För visst vet jag att gemenskaper kan vara frustrerande, men jag har inga starka minnen av förtryckande gemenskaper. Och problemet i dag är väl knappast att vi har allt för många stabila och starka gemenskaper? Istället ser jag ett föreningsliv som bärs av grånande styrelser, medan vi yngre står en bit bort och längtar efter sammanhang samtidigt som vi vill hålla alla dörrar öppna och därför inte vågar kliva in i något som hotar vårt oberoende.

FOLKRÖRELSEN? Stefan Löfven på första maj i Umeå.Foto: PATRICK TRÄGÅRDH

Det är ett nytt läge för politiken, som tidigare kunde ta gemenskaper för givna. Socialdemokratins rekordår förknippas med systembyggande, men allt vilade på vitala folkrörelser – och man visste om det: ”Sverige är en studiecirkel-demokrati”, som Olof Palme formulerade det. 

Och just för att gemenskaper var grunden för demokratin bär många partier detta i sitt DNA. Kristdemokraterna har sina frikyrkor, Socialdemokraterna fackföreningarna, Liberalerna frisinnet, Centern lantmannaföreningar och Miljöpartiet sina kollektiv. 

Därför behöver ingen lämna walk-over när konservativa värden nu efterfrågas. Tar man fasta på gemenskap kan partier till vänster lika gärna fånga upp vinden. Liberalismen kan formuleras relationellt snarare än individualistiskt, och socialismen småskaligt snarare än systemfixerat. 

Den konservatism som i dag efterfrågas kan komma i många former. Om väljarna går till SD:s nationalkonservatism beror på att de inte erbjudits några andra alternativ.  

 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.