Joel Halldorf
KULTURDEBATT. I det land som brukar kallas för världens mest sekulariserade har det uppstått en debatt om Tidöavtalet kan betecknas som bibliskt.
Biskopen i Växjö, Fredrik Modéus, hävdar att avtalet är oförenligt med kristna grundvärden. Det kan SD inte låta passera obemärkt, eftersom ”det kristna arvet” är viktigt för partiet. Därför protesterar riksdagsledamot Aron Emilsson, medan SD-politikerna Anna Sundberg och Daniel Engström svarar biskopen att kristna ”överhuvudtaget inte” har ett ansvar för världens folk. Ansvaret gäller bara det egna landets medborgare.
Här finns egentligen två frågor. Den första är om SD:s nationalism är förenlig med den kristna tron, och den andra om denna nationalism präglar Tidöavtalet.
Det finns stort politiskt svängrum i kyrkan. Liberalism, socialism och konservatism kan alla knytas till värden i den kristna tron: frihet, rättvisa och tron på en moralisk ordning. Därför har troende kunnat finna en hemvist i dessa ideologier, utan att det kommit i konflikt med deras tro.
Men med nationalismen är det annorlunda. Genom historien har mänskligheten delat in sig i stammar, klaner och riken, vilket haft en praktisk funktion. Även nationalstaten har bidragit till goda saker som demokrati och välfärdsstat. Men nationalismen som -ism nöjer sig inte med ett sådant pragmatiskt perspektiv på nationen. Det är en ideologi som ser nationen som politikens högsta princip och individens främsta identitet.
Men om man driver en politik som säger att vårt moraliska ansvar upphör vid nationsgränsen, då kliver man utanför den kristna traditionens råmärken
Det är här konflikten med den kristna tron uppstår. För kristendomen menar att människans identitet som Guds barn är mer fundamental än hennes nationstillhörighet. Av detta följer ett etiskt uppdrag att vidga solidaritetens cirklar, och ta ansvar också för människor bortom våra gränser. Det temat återkommer i otaliga bibeltexter och kyrkliga dokument.
Diskussionen om kristendom och nationalism är full av missförstånd, därför är det värt att klargöra några saker. Det är för det första inte ett teologiskt problem att någon är tacksam över sin kultur eller uppskattar sitt lands traditioner. För det andra är det möjligt att, av pragmatiska skäl, argumentera för en viss reglering av invandringen och ändå befinna sig inom den kristna traditionen.
Men om man driver en politik som säger att vårt moraliska ansvar upphör vid nationsgränsen, då kliver man utanför den kristna traditionens råmärken. På den punkten finns det en massiv konsensus i kyrkan. Nationalismen kritiseras inte bara av svenska biskopar utan också av katolska påvar, anglikanska ärkebiskopar och Kyrkornas världsråd.
Att Tidöavtalet är präglat av nationalism syns på tre områden: De hermetiskt slutna gränserna, de hårda villkoren för människor utan medborgarskap och avsaknaden av uttryck för global solidaritet. En av dessa hade räckt för att väcka frågor, alla tre undanröjer allt tvivel.
Sverige är ett av världens – ja, världshistoriens – rikaste länder. Att ett land med vårt välstånd ska sänka biståndet, ta emot minimalt med kvotflyktingar, spärra in migranter i transitcenter och begränsa familjeåterförening går inte att motivera med vare sig pragmatiska eller moraliska argument. Det är uttryck för en nationalistisk agenda där etiken bara gäller medborgare emellan.
De borgerliga partierna hävdar att de har mandat att driva den här politiken från såväl väljarna som riksdagen. Om det stämmer får framtiden utvisa. Men oavsett vad som sker kan de inte hävda att deras nationalistiska politik har något med kyrkan, Jesus eller den kristna tron att göra.
Det är inte bara min personliga övertygelse, utan ett teologiskt konstaterande.
Joel Halldorf är författare, professor i teologi och medarbetare på Expressens kultursida.