Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Därför kollapsar det svenska samförståndet

Foto: UR
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: Sydsvenskan

Mångfalden i dagens digitala debattklimat är här för att stanna – den har i själva verket alltid funnits där.

Joel Halldorf skriver om vad som skulle kunna rädda offentligheten från krigsretorik och personangrepp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. De senaste veckorna har hoppet om att 20-talet skulle innebära en nystart efter det polemiska 10-talet kommit på skam. I spalterna, och ännu mer i sociala medier, har tonläget varit högt – bitvis brutalt, och till och med spillt över i hot och hat. Ivar Arpis personliga berättelse i SvD och Moa Berglöfs sorti från Twitter visar att både GAL- och TAN-lutande debattörer drabbas.

Habermas idé om rationella samtal som vägen till enhet verkar bara fungera om det finns en grundläggande konsensus i botten. 1900-talets saltsjöbadsanda byggde på homogenitet, eller åtminstone på att minoriteterna var tillräckligt små för att kunna ignoreras.

Men i mångfaldens och kulturkrigens tid kollapsar det svenska samförståndet. 

Vi verkar, som Peter Santesson konstaterar, bara klara små och medelstora konflikter. (Dagens Samhälle 3/2). Debatter som rör migration, mångkultur, kön och numera också klimat urartar snabbt. Samtidigt är detta vår tids ödesfrågor. Så vem kan lära oss hur man samtalar civiliserat och samverkar med människor som tycker genuint olika? 

Kanske grupper som levt just så i århundraden: religiösa minoriteter. För som Håkan Boström i GP (5/2) och Jörgen Huitfeldt på Kvartal (2/2) konstaterar är det nya för dagen att ingen grupp dominerar det offentliga samtalet. Alla får finna sig i att ständigt ifrågasättas. 

Eller annorlunda uttryckt: Alla är minoriteter. 

Moa Berglöf, fristående kolumnist på Sydsvenskans ledarsida.Foto: Sydsvenskan

I Sverige har frikyrkorna haft denna roll i över ett sekel – och otaliga politiska beslut har dessutom gått emot dem. Vad har det hjälpt att de kritiserat drogliberalism och sexualiseringen av det offentliga rummet, och ibland också vapenexport och abort? De har avfärdats som fanatiker och fundamentalister, men har trots föraktet levt i harmoni med samhället. Församlingarna har haft öppen barnverksamhet och ett socialt arbete, och medlemmarna varit framgångsrika i samhällets alla sektorer.

Jag är visserligen part i målet, men ingen kan väl förneka att de kunnat hantera både mångfald och nederlag. Naturligtvis har de försökt påverka majoriteten, men alltid demokratiskt. Det finns inga exempel på frikyrkliga attentat mot majoritetssamhället. (Däremot har deras möten vandaliserats, och Livets ord utsattes för två bombattentat på 1980-talet.)

Åsikter är inte coronavirus som överförs via handskakning eller ens samtal.

Alla minoriteter har att välja mellan två grundläggande attityder. Antingen sekterism: slut dig mot världen, umgås bara med de rena och tala med dem som står utanför endast för att fördöma dem. Eller öppenhet: Delta i samtal, rör dig i samhället, umgås med motståndarna. Den senare är intressantare men jobbigare – kanske är det därför det första alternativet utövar en sådan lockelse på många i svensk offentlighet i dag?  

Den öppna modellen kräver ett par saker. Till att börja med att man avvisar idén att avvikande åsikter gör människor orena, och – ännu värre – att denna orenhet smittar. Åsikter är inte coronavirus som överförs via handskakning eller ens samtal. Stina Oscarson gör i dag en viktig insats i offentligheten, men samtidigt är det anmärkningsvärt att det väcker en sådan uppmärksamhet att någon samtalar med personer som tycker olika.

Stina Oscarson är kulturskribent i Svenska Dagbladet, dramatiker och författare. Hon tror på samtalet som metod för att bemöta även extrema åsikter.Foto: SVEN LINDWALL

Jag menar: här har vi frikyrkliga ansträngt oss att leva fromma liv i ett samhälle som prisar girighet och hedonism – men inte leder det till några helsidor på tidningarnas kultursidor. Och när skriver DN:s ledarskribent Erik Helmerson en hyllningskolumn om min fantastiska förmåga att bete mig civiliserat mot liberaler som hävdar att man får göra vad man vill så länge man inte skadar andra? 

En öppensinnad minoritetsposition kräver också att man bejakar att det finns något gott hos de flesta. För gör man det kan man sedan föra dialog med dennes bästa sidor. Givetvis finns det gränser: min går vid Förintelseförnekare och våldsuppviglare, men såna stöter man sällan på i svensk offentlighet. Men i dag resonerar många tvärtom, och reducerar människor till deras sämsta sida. Detta, i kombination idén att åsikter smittar, skapar ett sekteriskt grupptänkande. Man gör allt för att undvika beröring med personer som bär på någon provocerande åsikt.

Det händer ofta numera att jag behöver påpeka att jag inte håller med en person om allt, bara för att jag uppskattar något denne skrivit. Det är en lätt surrealistisk upplevelse. För som minoritet har jag nästan aldrig lyxen att vara helt enig med någon jag läser eller samtalar med. Ska jag behöva förklara att jag inte är ateist för att jag älskar Hans-Georg Gadamer?

Författaren Jeanette Winterson.Foto: ANNA GORDON / W&W

Många som vuxit upp i en minoritet känner igen sig i Jeanette Winterson berättelse om kampen mot de religiösa sekterister som bara tillät renläriga böcker. En liknande renhetsiver präglar vår tids bevakande av samtal och kontakter: vem som lunchar med vem och vilka som gillar och delar vad. Kanske upplevs den här kontrollen som särskilt kvävande för oss som kommer ur miljöer där sekterismen lurat som en skugga? Utan att vara enig i övrigt (återigen) kan jag förstå Alexander Bards frustration över offentlighetens puritanska tendenser – vi har ju båda vuxit upp i frikyrkan.

Det tredje som minoriteter tvingats lära sig är att man aldrig äger de sammanhang man deltar i. Det innebär att man inte alltid får sin vilja fram, eftersom man ständigt samarbetar med personer man är oenig med.

Gräsrotsaktivism är en nödvändig ventil när den politiska frustrationen ökar.

Det är till exempel en ganska vanlig idé i svenskt kulturliv att organiserad religion i bästa fall är naiva tokerier, i värsta fall något farligt. Flera av dem jag läser med stor behållning, och en del som jag kommit att räkna som vänner, har den uppfattningen. Men att jag betraktar er som förvirrade och fördomsfulla på denna punkt hindrar inte att jag kan uppskatta annat hos er. Och ofta allt mer ju mer vi lär känna varandra, för som någon sagt: kärleken gör att många synder blir förlåtna.   

Slutligen måste minoriteter hitta sätt att ta motgångar med jämnmod. Just nu verkar ironi vara på väg tillbaka, men jag tror mer på nätverk där man gestaltar den politik man verkligen tror på, oavsett vilka beslut riksdagen fattar. Gräsrotsaktivism är en nödvändig ventil när den politiska frustrationen ökar. 

Kanske är detta lättare för oss som lever i subkulturer och inte räknar varken offentligheten eller nationen som våra främsta gemenskaper. Kyrkor, synagogor och moskéer har ju aldrig enbart varit platser för tillbedjan, utan också sammanhang där man försökt gestalta livet som det är tänkt att levas. Att säga nej är inte nog, man måste också kunna leva ett annat ja.

Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj, 2010.Foto: Aftonbladet

I år är det tio år sedan Aftonbladet lanserade ”Vi gillar olika”: en välmenande men aningen naiv kampanj för mångfald. Det som skett sen dess är att detta slagord kolliderat med verkligheten. För visst är det sant att mångfald kan vara spännande och berikande – men genuin skillnad gör också ont.

Den religiösa, kulturella och politiska mångfald som i dag präglar offentligheten innebär ett välkommet utjämnande av spelplanen. Oskicket att en del kunnat betrakta sina perspektiv som självklara, neutrala eller strikt rationella börjar tack och lov försvinna. Men att den ersätts av krigsretorik, kättartribunaler och personangrepp är ett bekymmer. För mångfalden är här för att stanna – den har i själva verket alltid funnits där, men tidigare under ytan. 

Visst är denna verklighet mer komplicerad än den gamla. Men det beror också på att den är sannare. 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.