Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Joel Halldorf

Därför bygger vi inga katedraler längre

Notre-Dame i lågor. Foto: APAYDIN ALAIN/ABACA / APAYDIN ALAIN/ABACA STELLA PICTURES

Joel Halldorf om konsten att bygga en katedral.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | NOTRE-DAME. Stilla veckans andra dag kallas för svarta måndagen, efter traditionen att då klä kyrkorna i mörka tyger. För Notre-Dame blev klädedräkten denna dag en tjock, grå brandrök. Bilderna på en katedral i lågor sände chockvågor genom ett Europa som vi är vana att tänka på som sekulariserat. Det som brann var mer än bara en byggnad, även om vi har olika sätt att sätta ord på detta ”mer”: många säger kulturarv, Daniel Sjölin kallade henne ett utomjordiskt väsen – jag föredrar: en helig plats.

Ingen av de parisare som påbörjade bygget av Notre Dame år 1160 fick se slutresultatet. Det var regeln för medeltida katedralbyggen: de tog många generationer i anspråk. I Notre-Dames fall ganska precis ett sekel. 

Nu är den förstörd – och det gick på några timmar. Redan där finns, mitt i tragedin, en lärdom att begrunda. Katedralen har överlevt krig och revolutioner, men ett modernt byggslarv (om det nu var orsaken), där gick tydligen gränsen.

Det var furstar och biskopar som annonserade katedralbyggen, men hela samhället bidrog till byggnationen. Pengar samlades in genom donationer, särskilt från de rika. Men var och en kunde vara med och bygga, och att Europa är fullt av vackra kyrkor beror på att så många människor gensvarade. 

För evigheten

Man gav av sin tid på jorden till ett projekt vars frukter man själv aldrig skulle få skörda. Man byggde för framtiden – ja, för evigheten.

Det kräver något av både människor och samhällen att göra en sådan sak. Att trots hot om svält och den ständigt närvarande pesten lyfta blicken från det egna och ge till det gemensamma. Rykten går om arméer på marsch och intrigerande fiender, ändå tror man tillräckligt mycket om framtiden för att påbörja bygget av en katedral. 

Vi har kommit en bra bit från denna tidsålder, en epok som vi ofta målar i mörka färger. Vi bygger inte längre katedraler. Nej, faktum är att vi sällan alls bygger tillsammans. Istället var och en för sig: nytt kök, nytt sommarhus, och vad fan får jag för skatten? Inte ens välfärdsstaten, 1900-talets katedral, snickrar vi längre på ihop. 

De vandrade i gruset och visste att de var stoft – men de reste katedraler.

Vi bygger inte heller för framtiden – nej, vi förmår knappt spara några av jordens resurser till våra barnbarn. Samtidigt är vi så vankelmodiga att en del på allvar menar att vi borde sluta föda barn, för klimatets skull. 

Att stänga porten till framtiden av fruktan för vad den kan bära med sig. Det måste väl vara själva definitionen av hopplöshet?

Altaret inne i Notre-Dame i slutfasen av brandkaoset. Foto: POOL/ABACA / STELLA PICTURES/POOL/ABACA

Blickade uppåt

Medeltidens människor levde en frostbiten skörd från döden, men slöt sig inte ängsligt kring sitt eget utan byggde tillsammans. De levde med dystra framtidsutsikter, ja ibland inga alls, ändå förmådde de att lyfta blicken.

De tittade framåt, och fortsatte att föda barn. Genom sin trotsighet gav de livet vidare till oss som lever i dag.

Och så blickade de uppåt, mot den himmel de hoppades rymde mer än bara solen, molnen och stjärnorna. De vandrade i gruset och visste att de var stoft – men de reste katedraler: hoppets hus, tecken som sträcker sig mot skyn. 

President Emmanuel Macron har lovat att Notre-Dame ska byggas upp igen. Men inte bara genom statliga medel, utan tillsammans: för att finansiera det har man startat ett nationellt donationsprogram, dit alla har möjlighet att bidra. 

Efter påskveckans mörka dagar följer som bekant uppståndelsen. Kanske är Europa på väg att återupptäcka katedralernas hemlighet.

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”. 


I tv-spelaren i topp visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Programmet gästas av Katarina Wennstam och Gunilla Brodrej, som talar om om Dramaten och Josefin Nilsson-dokumentären.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!