Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Därför är kärleken till ”Unorthodox” ett problem

Amit Rahav och Shira Haas som Yanky och Esty i Netflix-serien ”Unorthodox”.

Joel Halldorf har fått nog av hyllningarna av Netflix-succén ”Unorthodox”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Det är ett problem att den svenska medelklassen ägnar karantänen åt Netflix-dramat ”Unorthodox”. Den ligger högt på tittarlistorna och får strålande recensioner. DN:s Helena Lindblad kallar den ”årets bästa Netflixserie”, medan kollegan Åsa Beckman beskriver den som ”fantastisk”.

Hysterin närmar sig den kring ett annat irrelevant samtidsdrama, Margaret Atwoods ”A handmaid’s tale”.

Visst är det välgjorda tv-serier, bitvis med glimrande skådespeleri. Problemet är berättelsen: Den uttjatade historien om en ung person som förtrycks av en sekt men bryter sig loss och blir en modern, frigjord människa.

Vi känner igen den i allt från ”Spelman på taket” till Tara Westovers ”Allt jag fått lära mig”. Berättelsen om upproret mot från förtryckande normer är den västerländska urmyten.

Vi älskar den, för i den berättelsen är vi hjältarna. Podden ”Stormens utveckling” påminde nyligen om John Dolans träffande kritik av Atwoods romaner: ”Syftet med dem är att försäkra varje utsliten kontorsarbetare som går hem till sin katt, tv-underhållning och pizza-för-en att hennes liv i själva verket är nobelt och progressivt.”

Visst finns det personer som serier som ”Unorthodox” faktiskt är relevant för: kvinnor som förtrycks av hederskulturer eller den lilla minoritet som växer upp i sekter.

Men för de flesta av oss är seriens uppgift att bekräfta våra livsval. Den viskar till oss att det enda alternativet till vår senmoderna konsumism – hur alienerad den än må kännas – är sekterism. På så vis söver den all politisk kreativitet.

Det är också så filosofen Jesper Ahlin Marceta använder ”Unorthodox” i sin artikel på Aftonbladet Kultur (16/4). Debattörer som ifrågasatt individualismen som högsta ideal – jag själv, Alice Teodorescu Måwe, John Sjögren och Payam Moula – har kanske inte onda avsikter men vi riskerar åstadkomma ondska, skriver han. Vi liknas vid de chassidiska judar som åter får spela rollen som ”den andre” till västerländsk individualism.

Det är därför vi lider så i karantän, trots Facetime, Zoom och underhållning i världsklass.

Men det finns fler alternativ än sekterism eller status quo. Det går att tänka sig en politik där gemenskap är människans naturliga sammanhang, utan att vara något vi tvingas till.

Problemet med individualismen är att den är otillräcklig. Den bör inte ersättas, men behöver kompletteras. Myndigheter får gärna betrakta oss som individer: lika inför lagen och anonyma nummer i byråkratin. Vi är individer, och det är inte ingenting – men vi är mer än så.

Vi är personer: Relationella varelser med förmåga att knyta an till varandra på djupet.

Det är därför vi lider så i karantän, trots Facetime, Zoom och underhållning i världsklass. För vi vill komma närmre: se varandra i ögonen och kanske sträcka ut en hand för att röra vid varandra. Vi behöver det för att bevara vår mänsklighet.

Visst finns destruktiva gemenskaper, men gemenskap i sig är inget hot mot vare sig vår frihet, individualitet eller mänsklighet. Gemenskap är det som kan fullkomna allt detta.

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.