Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Coronan väcker frågan om lidandets mening

Den 16 april 2019 brann Notre Dame.
Foto: THIERRY MALLET / AP TT NYHETSBYRÅN
Covid-19 i närbild.
Foto: Science Photo Library / TT NYHETSBYRÅN
Joel Halldorf om långfredagens och coronans lidande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Det såg ut som ett järtecken: Notre Dame insvept i tjock brandrök under förra påsken. Och det visade sig vara det. Ett år senare är hela världen täckt av mörker.

Corona-pandemin är en dimma av död och en storm fylld av lidande. Den letar sig in i varje land och hem. Vem som helst kan drabbas, men hårdast slår den mot de utsatta: de gamla, de redan sjuka, de som saknar tillgång till sjukvård och skyddsnät.    

Rationalisterna kräver ordning och sträcker sig efter förklaringar. Detta är Guds dom och naturens straff, säger de. Corona är karma för att vi har förstört naturen, byggt en ojämlik värld och ignorerat varningssignalerna. 

Men föreställningen om att detta skulle vara ett straff och en dom bortser från pandemins grymma verklighet: att de som drabbas hårdast är de som är mest oskyldiga till både miljöförstöring och ekonomiska orättvisor.

Lidandet är ett mysterium.

Men människan söker mening, och frågan ”varför” är den mest grundläggande. Den står i centrum för Bibelns äldsta bok, där den plågade Job suckar: ”Varför ges dagens ljus åt den plågade?” Varför får de oskyldiga lida? Varför är världen så fullt av smärta? 

Frågan genljuder genom historien. Psaltarens bedjare kastar sig mot Gud i förtvivlan, fyllda av sorg och vrede. Tretusenåriga poem som kunde varit skrivna i corona-karantän:

”Hur länge skall du glömma mig, Herre?

Hur länge skall du dölja ditt ansikte?

Hur länge skall tankarna mala,

mitt hjärta ängslas dag efter dag?”

Varför Gud, och hur länge? Men Gud ger ingen förklaring. För lidandet är inte ett problem eller dilemma; det är inte en enkel ekvation som vi kan lösa ut. Lidandet är ett mysterium. 

Och Guds svar är att sörja. Att inte bara stå vid sidan och sympatisera med de lidande, utan att själv bli en som lider. 

Guds svar är långfredagen.

Gud är alltid nära, men den närvaron är aldrig mer påtaglig än i långfredagens lidande. I den död som liknar den grymma corona-döden – utdragen, långsam och ensam – stämmer Jesus själv in i Psaltarens klagan: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”

Från den dagen är allt lidande korsmärkt. Det finns inget mörker som inte är fyllt av Guds närvaro. Det finns ingen smärta som Gud själv inte har burit. Det finns inga tårar som Gud inte har samlat i sin lägel. 

Oftast känner vi det inte så: mörkret är bara en grå, formlös smärta. Men ibland kan vi ana det. När vi upptäcker en styrka som vi inte visste att vi hade, en tröst som vi inte trodde var tillgänglig eller ser konturerna av ett hopp som inte borde finnas där. 

Det är ljuset från framtiden som tränger in i vårt mörker. De bleka strålarna från solen som går upp på den tredje dagen, uppståndelsens morgon. 

De vittnar om en annan verklighet: Bortom mörkret finns en kärlek som är starkare än döden. 

När vi faller, faller vi i den. 


Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”. 

Hur orkar man skriva romaner?

Första avsnittet av ”After utan work” är här – ett ovanligt spontant program från corona-karantänen!

På videolänk samtalar Daniel Sjölin med författaren Stefan Lindberg om livet, litteraturen och vad som egentligen är skillnaden mellan en författare och en kulturpersonlighet med en ordbehandlare.