Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Knutby är förvirrande för oss pingstvänner

KRISTI BRUD. Pastorn Åsa Waldau, 2009.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
En ökänd församling.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Idag inleds rättegången mot Åsa Jacobsson, tidigare Waldau, och två andra före detta pastorer i Knutby.

Joel Halldorf förklarar varför så märkliga läror som den om Kristi brud kunde utvecklas i församlingen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. För oss pingstvänner är Knutby både något vilt främmande och skrämmande välbekant. Särskilt för min generation: De som lockades till församlingen var mina jämnåriga, och Pingströrelsen är inte större än att de flesta av oss känner någon som hamnat där. Hänförelsen, den täta gemenskapen och karismatiska ledare är lätt att känna igen – sådant fanns i de flesta församlingar. Samtidigt var något väldigt galet. Men vad?

Hur långt var egentligen avståndet till Knutby?  

Det har jag funderat på sedan vintern 2004, när skotten föll och församlingens hemligheter hamnade på kvällstidningarnas löpsedlar. Nu är nya rättegångar i gång, och för att få en djupare bild av livet i sekten än vad juridiken kan ge lyssnar jag på ”Sektpodden”, där före detta Knutby-pastorn Emma Gembäck samtalar med terapeuten Rigmor Robèrt. Deras samtal kastar mig ständigt tillbaka till tonåren. Visst krävs det psykopater av ett särskilt slag för att driva en församling in i ett sådant mörker, men platserna, predikanterna och böckerna som nämns känner jag igen. 

Liksom stämningarna: frustrationen över den bekväma föräldragenerationen – och längtan efter nya andliga upptäckter.

Om det är något som imponerar på pingstvänner så är det växande församlingar, och på 90-talet var Knutby en sådan. När Åsa Waldau anlände, år 1992, förde den en tynande tillvaro, men inom några år hade medlemsantalet fördubblats. Och tillskottet bestod främst av unga. 

Den så kallade syndakatalogen var nedmonterad, och pingstvänner gick på bio, dansade och några kunde till och med ta en öl.

Under detta 90-tal var Pingströrelsens självförtroende i botten. Rörelsen hade sedan starten identifierat sig som en väckelserörelse, men i slutet av 1980-talet började kurvorna peka nedåt. Vad är en väckelserörelse som inte längre växer? Som om inte det var nog hade Livets ord tagit över stafettpinnen som mest radikal och högljudd i den kristna familjen.

Pingströrelsen började i stället söka sig mot samhället. Församlingar bytte namn, från de något aparta (men vackra) bibelinspirerade Filadelfia, Betel och Sion, till mer det prosaiska ”Pingstförsamlingen”. Den så kallade syndakatalogen var nedmonterad, och pingstvänner gick på bio, dansade och några kunde till och med ta en öl. 

Man predikade mindre om världens synd, och mer om Guds kärlek. 

Men det bromsade inte medlemstappet. Då dök det upp en ny generation, en som var ointresserad av respektabel fromhet. Det är som sociologen Olivier Roy konstaterat angående radikalisering inom islam: när hände det senast att en sansad och balanserad religion – eller ideologi, för den delen – tilltalade tonåringarna?

Runt om i landet, och bland mina vänner, experimenterades det en hel del. Resor till karismatiska församlingar, videokassetter med amerikanska predikanter och spekulationer i sådant som den äldre generationen tonat ner. Jesus talade ju både om demoner och tidens slut – varför predikade då inte pastorerna om det? Trodde de inte på Bibeln? Om någon äldre försökte tala ungdomarna till rätta viftades han bort: den generation som tappat facklan hade inget förtroende hos dem som vill återupptäcka elden.

Pingströrelsen var på väg att spricka. På ena sidan en ung generation som hämtade impulser från Uppsala och spanade mot USA efter den senaste väckelsen. På den andra de äldre: folkrörelsefromma, lågmälda och inte så intresserade av det spektakulära. Tidigare Knutbypastorn Peter Gembäck beskriver just denna i Kristina Lindhs intervju. Hur han som ung tyckte han att frikyrkan mest bestod av ”torra och trista människor” (SvD 5/1). Knutby lockade personer ur den radikala ungdomsrörelsen.

Lewi Pethrus 1974.
Foto: KENT HULT / SCP

Problemen blev värre av att Pingströrelsen saknade fungerande auktoritetsstrukturer. Grundaren Lewi Pethrus hyllade frihet och vägrade att skapa någon övergripande organisation – varje församling skulle vara oberoende. På Pethrus tid hindrade detta inte att erfarna pastorer, med hans välsignelse, grep in när saker gick överstyr. Men efter hans död fungerade detta informella maktsystem sämre, och på 90-talet inte alls. 

När något går fel i religionens värld pekas ofta makt ut som orsaken. Men skälet till att Åsa Waldau, Helge Fossmo, Urban Fält och de andra pastorerna fick för mycket makt var att andra auktoriteter saknades. Knutby hade behövt mer makt, inte mindre – men makt från andra aktörer.

Samma sak gäller teologin: Problemet i Knutby var inte för många dogmer, utan för få. Orsaken till att märkliga läror, som den om Kristi brud, kunde utvecklas, var att man ignorerade den kristna traditionen. Knutby ansåg sig inte bunden av vad kyrkan trott i alla tider, utan tog sig rätten att vara kreativt nyskapande. Utveckling är, som bekant, inte alltid vad reklamen utlovar.

Helge Fossmo, tidigare pastor i Knutby, dömdes 2004 till livstids fängelse för anstiftan till mord och mordförsök. Barnflickan, som sköt ihjäl Fossmos fru, dömdes till rättspsykiatrisk vård. Han kan släppas fri våren 2021.
Foto: JAN DÜSING

Men Knutbys pastorer kunde prata omkull åtskilliga journalister av samma anledning som de ledde församlingen vilse: vad de sa låter förvillande likt vanlig kristendom. De citerade Bibeln, och använde ord som helgelse, omvändelse och frälsning. För att se problemen räcker det inte att lyssna på vad de säger, man måste också höra vad som utelämnas.  

RÄTTEGÅNGEN MOT DE TRE PASTORERNA

• Åsa Waldau står åtalad för 14 fall av misshandel av sex olika kvinnor, flera av dem så kallade tjänare till henne. Hon nekar till brott.

• Peter Gembäck står åtalad för misshandel och olaga tvång. Han har erkänt brott.

• Urban Fält står åtalad för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning, för att ha haft sex med en 17-årig flicka. Han har erkänt brott.

För religiösa traditioner är uppbyggda som ekosystem, där olika sanningar balanserar varandra. Så kallade irrläror uppstår inte i första hand genom att nya idéer tillförs. Istället bottnar de i att man ryckt en sanning ur sitt sammanhang, och överbetonar den. 

De religiösa stora traditionerna har kunnat vägleda människor i årtusenden tack vare sin komplexitet och mångtydighet. Fanatismen däremot bygger på rationalism och söker entydighet. Man tar en del av sanningen och gör den till hela sanningen. Den metoden förenar IS-krigare, kristna sektledare och en hel del politisk extremism.

Tron, hoppet och kärleken hör till det innersta i den mänskliga existensen.

Det var detta som skedde i Knutby. Man plockade bitar ur den kristna traditionen, särskilt den pingstkarismatiska grenen, och skapade sitt eget ekosystem. Bitarna känner vilken pingstvän som helst igen, även om Knutby hade en förkärlek för de mer dubiösa elementen. Men de är sammanfogade till en helt annan helhet.

Irenaeus konstaterade redan på 100-talet att det var så sekterna jobbade. Tänk dig, skrev han, en mosaik som föreställer en kung. Fanatikerna tar bitarna och arrangerar om dem, så att de liknar en räv. 

Det är därför Knutby är så förvirrande för oss pingstvänner: vi känner igen bitarna, men inte bilden.

Kan det hända igen? Ja, att man skulle kunna reglera religion så missbruk aldrig uppstår är lika osannolikt som att man skulle kunna organisera kärleken så att ingen relation spårar ur i kränkningar eller våld.

Tron, hoppet och kärleken hör till det innersta i den mänskliga existensen. Inget gör oss vackrare, inget skadar oss djupare när det vänds i mörker.


Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”. Läs fler kulturtexter av Joel Halldorf i länkarna nedan.

Paulina Neuding och Joel Halldorf diskuterar Jordan B Peterson