Anna Hellgren sörjer Sveriges vägval i flyktingpolitiken (Expressen 25/11). Att staten väljer att stänga människor ute i stället för att möta utmaningarna konstruktivt. Jag delar hennes analys – med ett undantag. Det gäller uppfattningen att restriktionerna i flyktingpolitiken är en seger för konservatismen.
Hellgren syftar troligen på de partier som profilerat sig som konservativa och haft en invandringskritisk agenda. Men detta är inte den enda, eller ens den bästa, uttolkningen av en konservativ hållning.
Tre saker är centrala i den konservativa tradition som utgår från den brittiske 1700-talsfilosofen Edmund Burke: Traditionella värden, pragmatism och synen på staten som tjänare snarare än herre.
Statens uppgift är utifrån ett konservativt synsätt att tjäna det allmänna goda. Hon ska inte främst skydda sina system, och bör inte heller ledas blint av ideologi. Ideologier är idealbilder, och sådana ligger som bekant ofta en bit ifrån den konkreta verkligheten. Eftersom statens uppgift är att lösa konkreta problem är det nödvändigt med pragmatism.
Vår konkreta verklighet är att samhällen i vårt närområde faller sönder på grund av hänsynslösa krig. När människor söker skydd hos oss har deras liv och värdighet högsta prioritet.
Att avvisa flyende med hänvisning till systemkollaps blir märkligt utifrån ett konservativt perspektiv, eftersom systemen inte får gå före de moraliska värden som är kulturens hjärta. Här kommer pragmatismen in. Om våra system bågnar behöver vi lösa det problemet genom att förändra och stärka systemen.
Man kan göra vissa ingrepp i välfärdsstaten, och även mer systematiskt involvera civilsamhället i mottagning och integration. Men man kan också tillföra mer resurser genom momshöjning, en tillfällig värnskatt eller genom att låna pengar. Det får inte finnas ideologiska tabun när centrala värden står på spel.
En fortsatt generös flyktingpolitik, och konstruktiva förslag för att skapa fungerande system. Det hade varit en seger för konservatismen.
Joel Halldorf