Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Joakim Medin: Så var det i Assads fängelse

JOURNALISTISKT MOD. Joakim Medin skulle rapportera från kurdiskkontrollerat område i Syrien när han greps av syrisk säkerhetstjänst i februari 2015.

FARLIG STAD. En staty på Hafez Al-Assad, den nuvarande syriske diktatorns pappa, i en regimkontrollerad del av Qamishlo. Några dagar efter att Joakim Medin tog denna bild greps han i samma stad. Foto: Joakim Medin
"Kobane. Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS" kommer ut i dagarna.

Han var en av få reportrar kvar på marken i Syrien. Då greps han av säkerhetstjänsten.

Frilansjournalisten Joakim Medin berättar om tiden i syriskt fängelse. Texten är ett bearbetat utdrag ur hans kommande bok "Kobane. Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vi förs ner för en källartrappa och in i en kvav korridor, där vi blir stående utanför flera celldörrar. I min högra ögonvrå kan jag snegla in i ett kontorsrum. Där finns en barbröstad, mager man med stort skägg, som står på sina knäskålar på golvet. Han bär en ögonbindel och ser ut att ha händerna bakbundna på ryggen. En vakt klädd i kamouflageuniform och polerade kängor kommer ut från rummet. Han har ett långt ärr på sin ena kind.

– Ta av er kläderna. Fattar du inte arabiska? Ta av er kläderna!

Sabri översätter. Alla plagg på överkroppen åker av och Ärret skakar dem. Han går noggrant igenom allt han kan finna i jackfickor, våra ryggsäckar, sedan min reporterväst. En sådan bär jag alltid på mig i konfliktområden, i händelse av något oväntat eller om jag inte kan återvända till resten av min packning.

I fickorna finns de allra viktigaste sakerna: pass, presskort, bankkort, försäkringspapper, första hjälpen-kit och annat, samt alla mina pengar. Det finns inte något banksystem kvar i hela norra Syrien förutom i de regimkontrollerade områdena, så därför är en stor summa kontakter ett måste att ta med utifrån. I fickorna ligger många tusen kronor i amerikanska dollar och turkiska lira.

Ärret visslar till. Han tror att han påträffat narkotika, men jag håller mig för magen och förklarar att det är piller mot diarré. Alla fynd blir noggrant registrerade och knyts in i små plastpåsar, sedan ska vi även ta av oss nakna på underkroppen. Men precis när gylfen dras ner kommer en kommendant in i korridoren och fäster blicken på Sabri.

– Nej, det där behövs inte. Det räcker att känna igenom deras byxfickor.

De hittar inte mitt gömda kamerakort.

 

LÄS MER: Syriens kamp för demokrati var dömd på förhand

Träffar underrättelsetjänsten

Vi leds upp för källartrappan, sedan bort till framsidan av byggnaden. Entrén är pampig och inuti finns flera stora kontor. Där hamnar vi framför en medelålders, oansenlig man bakom ett litet skrivbord, som ber oss sitta ner.

Flera månader senare ska jag få veta att han heter Mohammed Nasser och är den lokala chefen för State Security, eller egentligen General Intelligence Directorate. Det är Syriens största underrättelsetjänst som officiellt är underställd inrikesdepartementet, men egentligen anses rapportera direkt till president Assad.

Ovanför Mohammed Nasser hänger tre tavlor med olika ramar på olika höjd. En fjärde tavla står lutad mot ena väggen. Alla har identiska porträtt av president Assad. Det står en kalender på skrivbordet, med Assads ansikte på.

Mohammed Nasser bjuder på en skvätt starkt arabiskt kaffe och undrar kort varför jag saknar en syrisk inresestämpel i mitt pass.

– Du har alltså kommit till Syrien illegalt? Och vilka är det du stannar hos, kurderna?

 

LÄS MER: Slutet är alltid nära för Islamiska staten

Sparkar fången i magen

Ner för trappan till underjorden igen. Kommendanten från Mukhabarat som vi redan träffat och som styr verksamheten är runt 45 år. Han är ganska kort, har pliriga ögon och militärjacka. På hans kontor måste vi lämna ifrån oss alla våra ägodelar, inklusive skosnören och skärp för att undvika självmord. Kommendanten visar upp en liten ikonbild av Jesus med en bön på nyarameiska, som Syriens assyrier talar. Här bor många kristna, säger han, men i slutändan är vi alla araber. Han läser upp hela bönen innan han sätter oss i fängelse.

– Ni kommer att behöva stanna här bara några timmar, tills att vi får tag på din ambassad. Fem, max tio timmar, eller tills i morgon. Välkommen till Syrien.

Sabri leds bort och blir instängd i en cell i korridoren där det redan sitter 26 andra män. Jag förs istället igenom en dörr till en separat korridor, och blir inlåst ensam i en cell. Den mäter 2 gånger 2,5 meter och jag är isolerad från alla andra fångar. Mitt lilla rum saknar belysning, men ljus strilar in genom fönstret på dörren och genom en ventil högst upp vid taket. Det är mycket varmt, syrefattigt och stinker av smuts.

Efter bara tio minuter kommer två unga vakter in i korridoren. Den ena av dem fortsätter framåt, men den andra, Hussein, öppnar leende min celldörr för att småprata lite.

– Hej! Varifrån kommer du? Ah, Sverige. Vad heter du?

Helt plötsligt gör han en karatespark framför sig. Den träffar i magen på en annan fånge som den andra vakten varit och hämtat. Hussein fortsätter med att slå två slag i fångens ansikte, sedan greppar han ett avloppsrör i taket, häver sig upp i luften och avslutar med en kraftig spark i fångens bröstkorg. Tunga stön hörs efter varje slag. Hussein vänder sig tillbaka med ett leende.

– Är allt okej med dig? Behöver du något, lite vatten?

 

LÄS MER: Amanda Svenssons novell om kriget i Syrien: Ändå ska jag bära

Tortyr i fängelset

Jag lämnas ensam med mina tankar. Tortyr efter bara några minuter, som de medvetet visar upp för att skrämmas. Det här är fanimej inte bra. Men hur illa är detta egentligen? Regimen har aldrig förut gripit och bortfört någon utländsk journalist från de kurdiska områdena, under hela kriget. Jag är den första som drabbats och det var helt oförutsägbart. Det finns inga tidigare fall att jämföra med, inte heller för regimen. Så kanske betyder det att vi släpps ganska fort?

Ögonen ser snart detaljer i mörkret. Väggarna är fulla av ristningar och klotter. Hashim Abu Nour har karvat in sitt namn i cementen. Någon annan årtalet 2010. Det är blodstänk överallt. Från avloppsröret som fortsätter i taket i min cell hänger rester från kraftig tejp, sannolikt efter att folk surrats fast och utsatts för mycket våldsamma förhör.

Både väggar och golv består av lortig, kal cement. Där ligger några filtar som jag viker ihop till en madrass, och sedan kan ställa mig på för att nå upp till ventilen vid taket. En helt annan stank strömmar in i min näsa, som aldrig går att glömma igen. En sur blandning av fukt, smuts och tobak. Jag kan se rakt in i vakternas kontorsrum dit flera fångar förs in till förhör. Först är där en vuxen man med skägg och stort, krulligt hår. Han har en brun ögonbindel på sig och även han måste stå på sina knäskålar. Det ser ut att vara en plågsam ställning.

 

LÄS MER: Brev från en okänd sida

Idolbild på Hizbollah

Nästa morgon börjar med att en vakt organiserar dagens första toalettbesök. Jag blir utsläppt och får passera genom kontoret jag sett genom ventilen. Där sitter bilder på presidenten och hans far överallt. I ett angränsande rum sover vakterna i våningssängar och där inne hinner jag se en idolbild på libanesiska Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah.

Det finns bara en toalett i fängelset, i kontorets hörn. En sönderskiten holk utan sits, utan spolfunktion och utan toalettpapper. På golvet står en balja kallt vatten.

Tristessen, känslan av instängdhet och en växande oro slår till på allvar. Jag anstränger mig hårt för att fokusera på annat och tankarna går till familjen, västkusten, Uppsala, vänner, musik och kvinnor jag älskat med. Jag slår halvt ihjäl en kackerlacka i cellen och ser den föra en långsam dödskamp mot en svärm myror.

Vilka filmer eller böcker kan jag rabbla upp som gett bra tips om fängelsevistelser? Jag minns "Papillon" med Steve McQueen och börjar vanka av och an. "438 dagar" av Martin Schibbye och Johan Persson, om mardrömsdagar och bra dagar i Etiopien. Hade Jan Guillou en gång tipsat om att behålla hygienen och värdigheten, att träna och onanera? Jag gör bara det förstnämnda och ropar på vakten. Tvål, tandborste och tandkräm är omöjligt att få men på toaletten svabbar jag ansiktet, armhålorna och skrevet innan vakten bankar på dörren. Mina kläder viker jag prydligt och lägger bredvid madrassen.

De ska inte kunna knäcka mig.

 

Joakim Medin

kulturen@expressen.se

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!