Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jimmies vikingarock är kärlek och provokation

Jimmie Åkesson (SD).Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Ultima Thules album "För fäderneslandet".Foto: EXPO ARKIV / EXPO ARKIV

Jimmie Åkesson väljer Ultima Thule-låten "Fädernesland" till kultursidans sommarserie.

Jens Liljestrand lyssnar på skränig vikingarock och lär sig älska Sverige.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | SVERIGEBILDER 7. Jimmie Åkesson sitter i jeans och kortärmad skjorta i vad som ser ut som en rymlig lägenhet, han sitter vid ett mattsvart piano, djupt koncentrerad och ackompanjerar medan en något äldre man sitter på parkettgolvet bakom honom med en gitarr i knät och sjunger. 

Se Youtube-klippet: här spelar Åkesson Ultima Thule-låten

Det är långsamt, skakig, lite töntigt. Jag har själv suttit så, många gånger, sjungit Taube och Cornelis, Thåström och Scocco, halvfalskt, halvfult, men ändå på riktigt. Det är lägereldsgitarren, Dylanmannen, det amatörmässigt taffliga och inåtvända kretsandet kring en glödande kärna av innerlighet.

Jimmie Åkesson kompar, mannen sjunger.

Här vill jag leva, här vill jag dö

Här lever jag i frihet

Till kultursidans sommarserie har samtliga svenska partiledare fått välja ett konstverk som för dem sammanfattar Sverige. En av de många saker som skiljer Jimmie Åkessons val från de övrigas är att han själv har framfört sitt konstverk. Det finns andra inspelningar, bland annat en från Sölvesborg 2015, där kompar han på en synt medan sångaren i Bedårande barn sjunger samma låt. Andra gånger har han stått upp på scen med Ultima Thule och showat, bjudit på sig själv.

Jimmie Åkesson har gjort sig själv till en del av konstverket. Han är inte publiken. Han är medskaparen.

Jimmie Åkesson på kräftskiva med Ultima Thule i juli 2015. Med på bilden är även Åkessons sambo Louise Erixon.Foto: LOUISE ERIXON / SD

"Fädernesland"

Låten heter ”Fädernesland”. I originalinspelningen är den ganska balladlik och spröd, med ett återkommande vemodigt munspelssolo, men försöket att göra något lite poetiskt och mjukt skaver mot den brölande vikingarockstämman och det faktum att Ultima Thule inte ens i studion tycks ha varit överens om takten.

OM VERKET

Ultima Thules klassiska rockballad "Fädernesland" är skriven och komponerad av bandets sångare och gitarrist, Jan Thörnblom, och är med på albumet "För fäderneslandet" från 1992.

Bandet hade sin storhetstid just under början av 1990-talet, då det hade kontrakt med Bert Karlsson.

Ultima Thule kallar sin musik för "vikingarock" och har tagit avstånd från nazism och rasism. De förknippas dock med vit makt-rörelsen och högerextrema miljöer. Bandets första singel sponsrades av Bevara Sverige Svenskt (BSS), som var föregångare till Sverigedemokraterna.

Texten är på ytan banal, grovt tillyxad och floskulös med platta rader om fosterländsk kärlek:

Såg ett ansikte, en döende man

Lärde mig att lyssna, att älska mitt land

Livet är ett strövtåg, en öken och en äng

Det som frös och dog gör våren grönt igen

Enligt alla tillgängliga kvalitetsmått är detta fruktansvärt usel musik, jag tänker i ett anfall av pessimism att detta är en ren provokation från partiledarens sida, han känner sig mobbad av medierna, inte minst av kulturjournalister, och vill hämnas genom att tvinga mig att skriva den här essän; på samma sätt som han tidigare i sommar i DN angav att Jan Thörnblom, sångare i Ultima Thule och kompositör och författare till "Fädernesland", var den nu levande svenska kulturperson som betytt mest för honom, på samma sätt som han alldeles nyss sade sig vilja lägga ner radiokanalen P3 för att det är en ”skitkanal” med ”vänsterliberal smörja”, på samma sätt som han säger sig inte kunna välja mellan Putin och Macron.

Vit makt-rörelsen

Vad kan det annat vara än en provokation? En partiledare som konsekvent säger att han inte minns, inte vet, inte har en susning om sitt partis rötter i vit makt-rörelsen och ändå med ett brett flin omfamnar ett band med ett förflutet på just vit makt-scenen, ett band som är sprungna ur samma mylla som Dirlewanger, det senare ett nazistband med textrader som ”Sticker du inte fort nog ditt lilla judeas / så skall du få dig en portion med gas”.

Jag talar med en gammal vän från Karlskrona som ofta delar invandringskritiska artiklar och åsikter i mitt Facebook-flöde och frågar vad han ska rösta på.

– Just nu lutar det åt SD, säger han. Det är dem eller Moderaterna.

När vi var tonåringar brukade vi sitta tillsammans precis som Jimmie Åkesson gör i det där Youtube-klippet, spela gitarr, sjunga och jamma, dricka rom och cola och röka cigg och dra fräckisar och jag får ett infall och frågar om han vill spela ”Fädernesland” med mig, bara för att hitta känslan i sången inför den här texten, för att se om vi kan bottna i den, hitta något i den som fäster inuti.

Han säger bestämt nej.

– Inte Ultima Thule. Där drar jag gränsen. Det är rasistmusik.

Så varför väljer Jimmie Åkesson just dem, igen och igen? Vad vinner han på det? Varför rulla sig i skit om man vill framstå som rumsren?

PARTILEDAREN OM VERKET

Det är en sång som jag tog till mig ganska tidigt, som har format mycket av mitt sätt att se på nationen. Den fick mig att tänka på hur vi som lever idag är en del av det som har varit och det som komma skall. Jag tycker den är väldigt fin rakt igenom.

Kanske helt enkelt för att han älskar låten, för att han vill vara ärlig med sin kärlek, med de känslor som den väcker inom honom. För att han vet att ärligheten ger honom styrka. Tydligheten. Den raka ryggen. Motståndet.

Ett Sverige att älska

Så jag sätter mig på en av de platser jag älskar mest i Sverige. Nytorget på Södermalm, PK-elitens nervknut, kvarteren dit den identitetspolitiska, mångkulturalistiska, godhetsposerande medieeliten vallfärdar för att sörpla latte, äta avokadosallad och dricka ipa.

Såg ett ansikte, en döende man

Jag går till Urban Deli, restaurangen som länge hade en skylt med texten "Här jobbar flator, muslimer, kurder, bögar, judar, afrikaner, asiater, svennar och många fler. Det funkar riktigt bra”. Jag beställer lunch och måste prata engelska; hovmästaren, en tjej från USA, har bott här i fem år men förstår ändå inte svenska. Det är underbart. 

Lärde mig att lyssna, att älska mitt land

Jag har varit kär här, olycklig här, på Pet Sounds. Svart Kaffe, String. Pizzerian Primo Ciao Ciao. På gräsmattorna uppe vid Sofia kyrka. I Vita bergens trappor, där jag och min fru var på en av våra allra första dejter och såg Ale Möller Trio på konsert.

Här vill jag leva

Den slitna manchesterkavajen jag köpte på Bondegatan på second hand, den luktade gubbsvett och cigg och jag gick runt i den en hel sommar, berusad, ångestriden, kåt, dum, pank. Parken härintill där jag gick med min dotter när hon var bäbis.

Här vill jag dö

Jag tänker att Jimmie Åkesson har hjälpt mig att förstå något väsentligt. Det här är mitt fädernesland och chansen att ryssfjäskande, klimatförnekande exnazister ska få ta allt det här ifrån mig är exakt noll.

Här lever jag mitt liv i frihet

 

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Han är aktuell med boken "Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg".

Har du en Sverigebild? Mejla den till jens.liljestrand@expressen.se. Skriv "Sverigebilder" i ämnesraden