Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Jihad Jane" och Lars Vilks i nyskriven opera

Henriikka Gröndahl som "Jihad Jane".
Foto: Maryam Aghabarari / BILDEN F R ENDAST ANV NDAS SOM PRESSBILD ELLER OM
Lars Vilks.
Foto: Mats Endermark / MATS ENDERMARK EXPRESSEN
Verklighetens "Jihad Jane".

Larvs Vilks och "Jihad Jane" möts på Kungliga Operans scen.

Hanna Höglund ser en föreställning som öppnar upp för fortsatt debatt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

opera

Short stories

Regi Mårten Forslund

Dirigent James Grossmith

Kungliga operan

Speltid 1.20 t.

Lars Vilks är inte på plats på premiären av kortoperan ”Jane” av Roger Assar Johansson och Naima Chahboun, musikteater som bygger på historien om Jihad Jane och hennes planer på att mörda konstnären 2009. I stället för en kommentar länkar Vilks till Ola Wongs artikel i Svenska Dagbladet om svensk kulturpolitik som ägnar sig åt en ”kvävande norm av normkritik”.

Att göra opera av den här typen av verklig händelse, vilket också blir ett slags meta-konst om Vilks egen konst, är förstås djupt problematiskt. Inte minst eftersom ”Jane" skildrar Jane/Colleen LaRose (Henriikka Gröndahl), som en möjligen förvirrad men genom en muslimhetsande, amerikansk samtid rättfärdigad terrorist och antihjälte.

Maken snackar om hämtmat, hon tänker på krigets offer. Sympatierna ligger hos henne.


LÄS MER: Lars Vilks: "Det som var rasism då, är regeringspolitik nu"

Lars Vilks som kulturman

I publiksamtalet inför premiären är librettisten Naima Chahboun tydlig med att "Konstnären" i operan är Lars Vilks. I barytonen Håkan Ekenäs gestalt och Mårten Forslunds regi framställs han som en klassisk kulturman. Konstnären jäser självgott i tv-soffor och avslutar meningar med ”…men det får man väl inte säga i det här landet".

Med det här sprängstoffet till innehåll överskuggar ”Jane” lätt kvällens två andra 20-minutersoperor som spelas på lilla scenen Rotundan under namnet ”Short Stories”: Tebogo Monnakgotla och Claude Kayats ”Jean-Joseph” om den madagaskiske poeten Rabearivelos kamp för att få ett erkännande i det vita Paris, och Johan Ulléns ”Zucco” om den italienske seriemördaren Roberto Succo – också den med en antihjälte i huvudrollen.


LÄS MER: "Jihad Jane" dömd til tio års fängelse

Rätt in i svensk debatt

Och Kungliga Operan som knappast varit en av de mest postkolonialt medvetna kulturinstitutionerna de senaste åren kliver nu rätt in i den svenska debatten och kommer förhoppningsvis få fullt upp att hitta rätt i åsiktskorridorerna. Kanske ligger verkets kritik mot Jihad Jane gömt i musiken. Assar Johansson gödslar med arabesker och leker med det romantiskt orientkitschiga i sitt partitur på ett sätt som lägger sig för nära det rent exotiserande för att det ska kännas bra. Men, om ni ursäktar en eventuell överanalys, det skulle också kunna vara ett sätt att visa hur Janes föreställningar om och dragning till det österländska bottnar i västerländska fantasier mer än något annat. Att också hon är en form av kolonialist i sitt appropriering av det arabiska.

”Jane” är alla gånger ett verk som inte kommer att lämna sin publik någon ro på länge.

Tyvärr spelas det bara två gånger till innan allt är som vanligt på Kungliga Operan igen.


Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!