Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jessica Schiefauer: Pojkarna

Jessica Schiefauer. Foto: Stefan Tell
Kajsa Bergström recenserar Jessica Schiefauers Augustnominerade roman Pojkarna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
JESSICA SCHIEFAUER | Pojkarna | Målgrupp 13+

Det är lätt att känna en viss mättnad på böcker om unga kvinnors kroppar. Speglandet är viktigt - tonåren är en självupptagen period och måste också få lov att vara det. Men ältandet av den knoppande kvinnokroppen som ett problem (Ätstörningar! Självskadebeteenden! Tonårssex!) blir lätt tröttsamt. Det har trots goda intentioner en tendens att ytterligare låsa kvinnors och flickors blickar till de egna navlarna med förment mjuka omsorgsband.
Den tid man också borde få lägga på att lära sig att tänka tankar från början till slut, manipuleras hälften av alla unga människor att uteslutande ägna sig åt sin fysik. Ett effektivt sätt att förvandla en icke reklamerbar tid av livet till ett tråkigt narcissistiskt experiment. För som fånge i din kropp, var hittar du friheten att använda den? Att ta reda på vad du blir knäsvagt kåt av? Hur får du loss tid till att förlora dig i vänskap så generös och hopplös att den ger användbara men för livet? Hos vem söker du tillstånd att lyfta blicken från dina egna bröst till trädtopparna?

Med motsägelsens obönhörliga logik visar Jessica Schiefauer att det är först genom att lyfta in den söndertjatade kroppen i rampljuset som man kan häva dess nedtyngande kraft.
I en glödande, samtida saga om kärlek, död och återfödelse ger hon sina tre tonåriga Orlandofigurer hjälp att slå sig fria och undersöka gränserna för jaget.
Tillsammans och var för sig rör de tre huvudpersonerna kring sina kön, sin kropp och sin åtrå, bortom fastslagna gränser. Under dagen är de "flickorna" - de missanpassade, utsatta, ständigt iakttagna. Nattetid tillbringar de som "pojkarna" - de anonyma iakttagarna.
Men där Bella och Momo snart nöjer sig med att ha sett vad som finns på andra sidan, vill bokens jag - Kim - bli kvar i natten. I sin hopplösa relation till den äldre Tony ger Kim efter för det stilla raseri som kärlek kan förvandlas till. Undergång och påföljande pånyttfödelse blir därmed ett faktum.
Augustnominerade Pojkarna är ett mörkt, livgivande stråk i den ström av berättelser om vuxenblivande som alltför ofta handlar om pojkars lust och flickors lidande. Med dödligt allvar spänner Kim ögonen i läsaren och berättar att ramarna för tillvaron är - och måste få lov att vara - så mycket större än den volym som begränsas av huden.

Kajsa Bergström
kulturen@expressen.se