Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jerker Virdborg gör som Tove Jansson

I "Sommaren, syster" återvänder Jerker Virdborg till temat för debutromanen: krig i Sverige.Foto: MARTIN STENMARK / ALBERT BONNIERS
"Sommaren, syster."

Jerker Virdborgs nya roman är så skickligt komponerad att den inte går att lägga ifrån sig.

Martina Montelius saknar ändå den djupare dimensionen i berättareffektiviteten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Mitt i läsningen av Jerker Virdborgs nya roman "Sommaren, syster" kommer jag att tänka på Inger Edelfeldt. I maj i år skrev Virdborg i DN att dagens prosa i alltför stor utsträckning förlitar sig på författarens personliga röst, på bekostnad av handling och dramatik. 

Själv är han, precis som kameleonten Edelfeldt, snarast en författare med många röster. Han skriver inte inåt mot sin egen språkliga kärna, utan ut mot världen, mot en värld av olika sorters språk, genrer och berättelselandskap. Arbetssättet behövs i ett veritabelt hav av introspektiva prosalyriker – men kanske är det oundvikligt att det resulterar i viss ojämnhet. 

Tove Janssons klassiker

I "Sommaren, syster" återvänder Virdborg till kriget. Den här gången utspelas kriget i ett tydligt, nutida Sverige – de svenska orterna och markörerna är många. Huvudpersonen Erik, en själsligt bräcklig pojke på väg att bli man, förflyttar sig genom skogarna tillsammans med storasystern Anna, som är en skicklig, sammanbiten militär.

 

LÄS MER: Jerker Virdborg besöker en tennisturnering i flyktingkrisens skugga 

 

Boken är så spännande att jag sträckläser den. Jag håller den i handen medan jag fyller diskmaskinen, mellan hyllorna i affären, under trappan i lägenheten med barnen snattrande omkring mig. Och jag ser ju varför: den är professionellt skriven. Greppen känns igen från Tove Janssons barnklassiker “Hur gick det sen?" – Virdborg avslutar sina kapitel med bladvändande lockbeten av typen "“Då anade vi inte vad detta skulle leda till”. 

Det är ett pålitligt sätt att förföra en läsare, och Virdborg vet hur man gör. Dessutom är idén fascinerande, och ligger helt rätt i tiden. Naturligtvis är det relevant att leva sig in i hur det skulle vara att leva i krigets Sverige. Men vill man förstå det ska man kanske hellre läsa Jerzy Kosiński, Norman Mailer eller Aleksandr Solzjenitsyn. Deras böcker lägger man ifrån sig närmast drogad av skräck, men samtidigt med en förhöjd livskänsla som endast den riktigt stora litteraturen är förmögen att skapa i en människa. 

En spänningsroman

"Sommaren, syster" är snarare en idédriven, mycket välgenomförd spänningsroman, med fröet till en helt annan berättelse, om syskonskap och om den där ynglingens bräcklighet, som en liten fossiliserad tvilling någonstans i den seniga, välordnade muskulaturen.

 

LÄS MER – Amanda Svensson: Virdborg bjuder på onda sagor från skyddsrummet Sverige 

 

Inget fel i det. Ju mer jag tänker på "Sommaren, syster", desto mer ser jag den som en avancerad skrivövning. Och kanske är det sådana de flesta författare sysslar med större delen av sina liv, för att då och då, eller kanske aldrig, stöta på en källåder, och råka skriva något enastående. Författarskapet är en forsande flod, och själva författaren sitter i en gummibåt och försöker fånga de ätbara fiskarna i en grovmaskig håv. Det är ett oändligt slitgöra. Att vara följebåt när Virdborg är ute på äventyr är åtminstone aldrig tråkigt. 

 

ROMAN

JERKER VIRDBORG

"Sommaren, syster"

Albert Bonniers, 408 s.

 

Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Ibland är man lessen ibland är man glad".