Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jerker Virdborg: En överfull båt driver sakta in mot stranden

Författaren Jerker Virdborg har besökt en tennisturnering i flyktingkatastrofens skugga. Foto: Jan Düsing

Författaren Jerker Virdborg åkte som medföljande till en seniortennisturnering på Turkiets sydkust.

Här är hans reseberättelse, skriven exklusivt för Expressen Kultur.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

JERKER VIRDBORG

Jerker Virdborg (född 1971) är författare och kulturskribent, känd för bland annat romanerna "Svart krabba" och "Kall feber", för vilken han erhöll Karin Boyes litterära pris 2010. Tillsammans med Daniel Sjölin ligger han bakom pseudonymen Michael Mortimer. Virdborg är just nu aktuell med novellsamlingen "Skyddsrummet Luxgatan".

"Det är här, i ett slags apokalyptiskt tankelandskap, som Jerker Virdborg dikat ut sin litterära odlingsmark och blivit den samtida svenska litteraturens kanske främsta uttolkare av det psykiatrin brukar kalla generaliserad ångest." (Amanda Svenssons recension av "Skyddsrummet Luxgatan", Expressen 12/2)

JERKER VIRDBORG

Jerker Virdborg (född 1971) är författare och kulturskribent, känd för bland annat romanerna "Svart krabba" och "Kall feber", för vilken han erhöll Karin Boyes litterära pris 2010. Tillsammans med Daniel Sjölin ligger han bakom pseudonymen Michael Mortimer. Virdborg är just nu aktuell med novellsamlingen "Skyddsrummet Luxgatan".

"Det är här, i ett slags apokalyptiskt tankelandskap, som Jerker Virdborg dikat ut sin litterära odlingsmark och blivit den samtida svenska litteraturens kanske främsta uttolkare av det psykiatrin brukar kalla generaliserad ångest." (Amanda Svenssons recension av "Skyddsrummet Luxgatan", Expressen 12/2)

Gruppspel, ett

 

På Ali Bey Club Manavgat finns 65 tennisbanor. Alltså: Sextiofem. Allihopa grus.

Wimbledon har 18 banor. Fast det är ju gräs.

Sextiofem matcher parallellt. Jag står lutad mot staketet till bana A7 och ser andrasingeln mellan Tyskland och Irland. Tyskan, kort och stark, väljer tunga överskruvade backhands, medan irländskan, lång och stark, föredrar tunga överskruvade forehands.

Modern tennis stavas hård serve och retur ut. Eller om det möjligen blir spel: stenhårda överskruvar från baslinjen. Enbart. Thirty all. Undvik att slå i nät. Deuce. Undvik misstag. Som svensk inrikespolitik. Och publiken sviker.

Men irländskan tar gamet. Forehand är ett vinnande slag.

TENNISPARADISET. Vykort från Ali Bey.

Alltså: Ali Bey Club Manavgat, en solig vårdag på Turkiets sydkust. Internationella tennisförbundet arrangerar lag-VM för unga seniorer - "de som fyllt 35 men inte 45".

Själv spelar jag inte. Inte i lag-VM i alla fall. Jag är här som observatör. Som oberoende barnvakt.

Och bollkalle. Efter en lurigt utåtskruvad tysk serve får irländskan ramträff och bollen studsar i väg - åt mitt håll. När jag backar för att hämta den snubblar jag på en bänk, faller baklänges och bryter vänster handled.

 

Gruppspel, två

Avståndet mellan Gävle och Malmö är 61 mil. Samma avstånd gäller mellan bana A7 och Helvetet. Om man med Helvetet menar Syrien.

Manavgat förresten, aggressivt namn, låter som ett vapensystem.

Min tvåårige son leker med en plastgrävskopa i en rabatt. Av en funktionär får han en chokladkaka som på fullt allvar heter Delirium. Solkrämen klibbar i nacken. Överallt hörs bollar som träffar grafitracketarnas strängar, som slår ner i dammigt grus. Jag tittar ut mot havet, ser vattenytan glittra och tänker på Marmarasjön sydväst om Istanbul. Där ligger fängelseön Imrali, med en enda fånge: ledaren för det kurdiska arbetarpartiet PKK, Abdullah Öcalan. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och Öcalan har på senare år, efter decennier av konflikt, inlett en fredsprocess.

Så fort någon använder ordet "fredsprocess" brukar nästa ord vara "bräcklig".

Jag hör på avstånd domaren ropa "fault!". Jag hör på avstånd någon säga att när USA hjälpte kurderna att försvara den syriska gränsstaden Kobane mot IS så gick Ankara i spinn:

President Erdogan.

Ni kan ju inte stödja syriska kurder med vapen! Washington: IS är våra fiender! Och trots ert Nato-medlemskap låter ni ju inte oss använda era flygbaser! Tar ni parti för IS kanske? Ankara: Men de syriska kurderna är lierade med PKK! Ni kan bara inte overrulea oss i just kurdfrågan!

Dagsljuset över Ali Bey Club avtar. Första dagens matcher är över. Taxichauffören Cemal övertalar oss att inte ta dolmus- bussen hem utan välja hans gula Ford Mondeo. På vägen berättar han kärleksfullt om fotbollslaget Besiktas, om frun som väntar på ho nom med fiskbalik och baklavas. Grå grodor kväker i floddeltats jättepölar nedanför hotellbalkongen. En herde vallar sin hjord med oxar över jordplätten längre bort och de hundratals koskällorna tystnar först när natten kommer.

 

Kvartsfinal

När jag och min son letar stenar vid havet nästa morgon ser jag genom dimman hur en överfull båt sakta driver in mot stranden. Sårade och gråtande människor kommer vadande, de dryper av vatten. Gamlingar, blödande barn, mödrar med nyfödda i famnen. "Hey, you!" skriker de. "Please, please!"

Jag fattar: Syrien. Och jag ser mig panikartat om, det är ingen annan här. Flyktingar - jag måste kalla på hjälp, turkiska myndigheter måste ju ta hand om detta.

Jag tittar efter igen. Båten är borta. Stranden är tom. Här finns bara jag och min lille pojke. Medelhavsvinden viner.

På Ali Bey Club Manavgat fortgår mästerskapet. Varje match består av två singlar och en dubbel. Jag noterar hur många i publiken som röker. Också väldigt nära små barn. Jag funderar på lungcancerfrekvensen i Turkiet, på mina mardrömmar från i natt: vatten igen, alltid vatten. Översvämningar, ösregn, kollapsande dammar.

Jag ser ännu en tennismatch. Och ännu en. Solen bränner inte, den bara svider. Jag köper en till Delirium. Städerskor sopar gångarna rena och vinkar åt min son. Aldrig förut har vi träffat så vänliga människor.

Noll procent enforced errors.

Till lunch äter jag alldeles för många griljerade jätteräkor från buffén inne på den extremt inhägnade klubben. I Turkiet är antalet övervakningskameror per invånare det högsta i hela världen. Underrättelsetjänsten MIT har obegränsade befogenheter. Det finns 19 varmrätter. Hur mycket vin som helst ingår. Det finns ett dessertbord med tolv olika tårtor. Tennistugget bland de förlorande spelarna vid borden är befriande klarsynt: "Jag spelade bättre än hon men jag förlorade de viktiga bollarna". Eller: "Jag hade gummiarm i första och andra set." Eller "Han har ju spelat på ATP-touren". Jag dricker två glas starkt te utspätt med mjölk och spanar upp mot taket efter kameror. Paranoia är en författares främsta kännetecken. Leder den mig till självcensur eller överdriven frispråkighet? Hur svarar författare i Turkiet på samma fråga?

Min son somnar direkt efter maten. Jag går till basaren för att titta på piratklockor.

"Orhan Pamuk, jaja, han är så ohyggligt naiv", säger försäljaren Abdurrahman utan omsvep när han lagt fram en Vacheron Constantin och en Patek Phillippe. "Pamuk är en nationell förrädare, en överklasspojke som plockar en massa tomma poänger i väst med sitt gnäll. Självklart måste man förtiga turkarnas folkmord på armenier och assyrier på 1910-talet, att medge vore att riskera splittring. Och att förse kurderna med moralisk ammunition! Se på Ryssland, se på Kina - gigantiska arealer med en massa folk! Att oppositionen och journalistiken stryps där är ju givet, minoriteter måste hållas kort, annars faller rikena samman. Se på Irak, hur gick det där när den fina västerländska demokratin infördes? Likadant med en global stormakt som Turkiet, skulle bli samma sak här! Men: Erdogan håller ihop nationen! Så vad väljer du, inbördeskrig eller stabilitet?"

Jag vet inte vilket motargument jag ska ta, det om nationalismens baksida, det om mänskliga rättigheter, det om korruption och maffiastrukturer, det om yttrandefrihet? Eller det om att Turkiet väl inte kan jämföra sig med jätteländer?

Han gör en avvärjande gest och bjuder på te med tre sockerbitar. Länge vrider och vänder jag på en Kinatillverkad Jaeger-LeCoultre Reverso i stål för 500 turkiska lira.

"Hur mycket blir det i euro?" säger jag, för pruta är ett tvång.

"Du är svensk, du är intresserad", säger han och visar det chockerande simpla batteriverket inuti. "Just du får nedsatt pris! 140 euro!"

Jag lämnar basaren, utan klocka. När jag kliver ut på den spruckna trottoaren snavar jag och ramlar framlänges så att min högra hälsena går av.

 

Semifinal

Som sagt: forehand är ett vinnande slag.

Jag rundar hela banområdet och funderar på om jag någonsin definierat mig själv som "europé". När man reser bort köper man alltid först och främst en spegel förvandlad till ett boardingkort. Det brukar ju sägas att Europa slutar och Asien börjar i Turkiet. Som en pendang till den ökända lagparagrafen 301 som förbjuder "förolämpning av turkiskhet", går det att tänka sig en "förolämpning av europeiskhet"? Jag försöker riva sönder boardingkortet men pappen är så seg: fungerar inte svepande begrepp som "Mellanöstern" bara i en kartbok? Inåt land ser jag de snötäckta kappadokiska bergen resa sig med ett gåtfullt dis mellan topparna men den semi-orientalistiska arkitekturen på Ali Bey Club Manavgat påminner om ett kvarter i Las Vegas.

BRÄCKLIG FREDSPROCESS. På fängelseön Imrali sitter ledaren för det kurdiska partiet PKK, Abdullah Öcalan. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och Öcalan har på senare år, efter decennier av konflikt, inlett en fredsprocess. Foto: Burhan Ozbilici

Hur mycket betydde USA:s sätt att uppträda i Irak för uppkomsten av IS? Hur mycket vapen och utbildning ger Turkiet, Quatar och Saudiarabien al-Quaidagruppen Jabhat al-Nusra? Hur många turkiska lira, eller euro, kostar de färgglada Atatürk-bokmärkena i hotellets leksaksbutik?

Alltmera yr avslutar jag barnvagnspromenaden och hör på Amasons sång "NFB" genom Applehörlurarna. I det fantastiska breakdownpartiet ligger Amanda Bergmans röst djupt ner i registret och låter direkt underbar: "I really tried my best... I really did...".

Jag intalar mig själv fakta: de ryska lagen har snyggast overaller. Manavgat betyder Modergudinnans tempel. Och min son mår bra.

Mitt bästa slag är stoppboll, med forehand.

 

Final

Jag hör böneutroparens röst i minaretens högtalare flera kilometer bort. Jag hör att det pågår en nationell maktstrid mellan president Erdogan och exil-imamen Fethullah Gülen. Alla jag pratar med säger att Gülen är dömd att förlora. Dessutom pågår en öppen maktstrid i medierna, i kurdfrågan till och med, mellan Erdogan och premiärminister Bülent Arınç. Och alla jag pratar med säger att Erdogan är dömd att vinna den också. Plus den mot Assad i Syrien, den mot de syriska kurderna i PYD, den mot EU, PKK, USA, IS, NATO och så den mot de irakiska kurderna.

Supertiebreak.

Jodå, Erdogan har en del att stå i. Jag kommer i slang med tröjförsäljerskan Sibel utanför Ali Baba Bazaar. Hon gullar med min son och låtsas stjäla hans solhatt.

"Vad tycker du om Erdogan?" frågar jag.

"En fantastisk ledare!"

"Men skandalerna då? Han är ju korrumperad?"

Hon rättar till en vit Niketröja:

"Min engelska inte så bra."

 

Alla medverkande nationers flaggor smattrar högst upp på stängerna. Finalerna i de olika klasserna spelas av. Medan jag ser hur titel efter titel erövras av de gamla imperialmakterna Holland, Tyskland, Frankrike och England tänker jag att det osäkra och det stabila någonstans faktiskt byter plats. En gammal kvinna som säljer glass och chips viskar: "Var ödmjuk inför Turkiets utmaningar. Väst är besvikna på oss, visst, men betänk myllret av grupper, lojaliteter och hot. Bilden av oss som en bro mellan världsdelarna är bara en trubbig kliché - det finns tusentals broar. Och de är framkomliga. Oftast."

Och ändå, tänker jag: Överallt kontroll. Chauvinism. Dubbelspel. Rädsla.

Samt ett ofattbart lyxliv, just intill krigsfasorna. Noll procent unforced errors.

På centercourten på en av världens största tennisanläggningar spelas den sista finalen i den sista klassen. Inför matchbollen tittar jag ut över området med de 64 övriga, nu helt tomma, banorna. Ingen kan överblicka 65 banor samtidigt. I really tried my best. I really did.

Och Mellanösterns oöverblickbarhet fem år efter den arabiska våren?

Min son somnar, igen. Jag varken längtar hem eller vill stanna kvar. När den amerikanske spelaren med en djärvt skuren backhandcross slår den gasfyllda och blixtsnabbt framåtroterande bollen exakt i krysset nere vid korridoren och domaren ropar över hela Ali Bey Club Manavgat att matchen är slut känner jag hur båda mina trumhinnor spricker.

 

Jerker Virdborg

kulturen@expressen.se

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!