Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Vinstskolornas kejsare är nakna och utpekade

Filippa Mannerheims uppmärksammade debattartikel från den 17/11.

Läraren och skoldebattören Filippa Mannerheims debattartikel på Expressens kultursida har nått närmare 200 000 läsare på nätet.

Jens Liljestrand skriver om hur ett orimligt och bisarrt system äntligen möter motstånd. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. I ”Never let me go” (2005), Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros kanske främsta roman, möter vi en grupp barn på den fridfulla internatskolan Hailsham. Först en bit in i boken avslöjas den fasansfulla premissen bakom elevernas sorglösa liv: de är kloner, framavlade i enda syfte att tillgodose sjukvården med friska organ. Vissa av dem utses till ”vårdare” och har i uppdrag att skjutsa runt sina kamrater mellan sjukhusen. Där dör de unga, slaktas på operationsborden för det allmännas bästa.

Storheten i Ishiguros verk är att den gestaltar allt detta som en självklarhet. Här finns ingen revolution, inga flyktförsök, inga egentliga protester. Världen omkring Hailsham är ingen futuristiskt mardröm, den ser ut ungefär som vår egen. Romanen berättar om en systematisk uppfödning av organdonatorer och får det hela att framstå som vardagligt, nästan ointressant. På så vis öppnar den läsarens ögon; flera har till exempel dragit parallellen till dagens industriella köttproduktion, som vi alla – inte minst nu inför julhelgerna – tar för given men som ur en annan synvinkel är ofattbart grym.

Mina tankar gick till barnen på Hailsham när jag läste läraren Filippa Mannerheims debattartikel om den svenska skolan inför dess publicering på dessa sidor för snart två veckor sedan. Inte för att den absurda situation hon beskriver skulle vara på nivå med Ishiguros dystopi, utan för den aha-upplevelse hon framkallar hos läsaren.

Vad händer om vi byter perspektiv? Om vi slutar blunda för rovdriften på skolan, slutar se den som ofrånkomlig i ett samhälle där avreglering, valfrihet och kommersialisering har varit ledstjärnor i decennier, utan som ett bisarrt och världsunikt experiment på svenska barn?

Inte ens den heligaste av alla svenska principer, offentlighetsprincipen, gäller längre i friskolevärlden..

Mannerheims starka text visar pedagogiskt hur den friskolereform som en gång var tänkt att skapa en blomstrande flora av skolor och rika valmöjligheter för föräldrar, barn och lärare, har blivit en bankomat för den internationella riskkapitalismen. Resultatet har blivit en utarmning av den kommunala skolan, sjunkande studieresultat, glädjebetyg och skattemiljarder som flyter ut ur våra skolor, ut ur vårt land, in i kassakistorna på skoljättar som Academedia och Internationella engelska skolan.

Det är omöjligt att se detta som något annat än ett vansinnigt och korrupt system, utan förankring i folkviljan. Medan Sveriges politiker, bortsett från en ideologiskt förvriden minoritet, antingen har låtit sig köpas av lobbyisterna eller passivt står och tittar på. 

Inte ens den heligaste av alla svenska principer, offentlighetsprincipen, gäller längre i friskolevärlden.

Ändå var det för mig inte Mannerheims artikel som satte spiken i kistan, utan svaret hon i tisdags fick från Liberalernas ledare Nyamko Sabuni.

Nyamko Sabuni, partiledare för Liberalerna.
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

En text så floskulös, så innehållslös och fördummande att sekundärskammen blandades med en känsla av visshet: Hon har ju ingenting? Sabuni erbjöd inga argument, ingen ideologisk abstraktion, ingen praktisk verklighet, ingenting som kunde göra det orimliga rimligt. Ingenting.

Det var sorgligt, men också befriande. Skolans kejsare är nakna. Mannerheim och den rörelse som nu samlar tusentals lärare har pekat ut dem under devisen ”VI ANKLAGAR!”.

Som i Kazuo Ishiguros roman är den groteska exploateringen av människan bara möjlig så länge vi ser den som ofrånkomlig. Om tio år kommer vi se tillbaka på Mannerheims artikel som ögonblicket då förtrollningen bröts.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.