Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Vi måste utgå från våra värsta farhågor om SD

Våldsamma Trumpsupporters möts av tårgas när de stormar Kapitolium den 6 januari 2021.
Foto: LEAH MILLIS / REUTERS X90205
Jimmie Åkesson.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY

Terrorn och våldet i Trumps USA visar att högerextremismens hot mot demokratin en gång för alla måste tas på allvar.

Jens Liljestrand skriver om våldshögerns svenska medlöpare och nödvändigheten av att göra motstånd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Boken hette ”Vänstern och tyranniet” och jag måste ha fått den i min hand när den kom 1994, kanske året efter. Den före detta folkpartiledaren och vice statsministern Per Ahlmark tog bladet från munnen och skällde ut generationer av svenska intellektuella – bland dem medarbetare på denna kultursida – som relativiserat, försvarat eller rentav hyllat kommunistiska förtryckarregimer runtom i världen, från Rumänien och Albanien till Sovjetunionen, Kina och Pol Pots Kambodja.

Som 20-åring, uppvuxen i ett vänsterhem där demokratisk socialism var ledstjärnan och solidaritet honnörsordet framför andra, var läsningen en kalldusch. Hur kunde människor ha varit så förblindade av hat, så besatta av revansch, så ideologiskt förvridna och framför allt så inkapslade i en ekokammare av grupptänkande att de inte förmådde se den avgörande skiljelinjen mellan demokrati – hur bräcklig, kompromissfylld och banal den än kan te sig – och förtryck?

Per Ahlmark 1982.
Foto: Jan Wirén

I skrivande stund har det gått över en vecka sedan Donald Trumps anhängare stormade Kapitolium. För varje dag som har passerat har en obehaglig, isande visshet smugit sig på, en förfärande insikt om hur planerad och potentiellt ohygglig attacken var, hur de folkvalda – inklusive vicepresidenten Mike Pence och deras tjänstemän med ett nödrop klarade sig undan att bli skadade eller mördade.

Det återstår att se vilka personer som bär det yttersta ansvaret för denna förfärande terroraktion, men helt säkert kommer vi under de kommande veckornas och månadernas utredningar se ett kriminaldrama utan motstycke utvecklas. Vi bör numera bortse från hur diverse twittrande avfallskvarnar var snabba med att avfärda attacken som ”några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies”, då den sortens självmål riskerar att ta fokus från den verkliga skandalen: Att det under denna vecka inte har förekommit ett enda tecken på självkritik från den falang inom den svenska högern som i åratal mer eller mindre öppet har beundrat Trump, hans parti och den rörelse som har svept honom till makten.

Björn Söder – vill ge Trump Nobels fredspris.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

De sverigedemokrater som vill ge Trump Nobels fredspris står fortfarande bakom denna groteska nominering – ”man måste skilja på saker och ting”, menar Björn Söder, mannen som en gång var Sveriges vice talman. Detta om en ledare som, vet vi nu, under pågående terrorattack ringde upp skräckslagna partikamrater i den ockuperade byggnaden – inte av omtanke utan för att övertala dem att tillmötesgå terroristerna och sabotera utnämningen av Joe Biden till president.

På samma sätt uttalar partiledaren Jimmie Åkesson återigen sitt stöd för Trump som president efter att han skickat en rasande, blodtörstig mobb på det egna parlamentet eftersom man ”får se till politikens innehåll”.

Om ”chefsideologen” Mattias Karlsson, numera ledare för tankesmedjan Oikos, fortfarande föredrar Trump som den demokratiska världens ledare efter att han försökt kullkasta demokratin i sitt hemland, är oklart, men tillåt mig att vara en smula pessimistisk. I besvikelsen efter riksdagsvalet 2018 skrev Karlsson drömskt på Facebook om hur landet skulle frälsas av ”den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter”, om ett val som stod mellan ”seger eller död”, och när man har flinat färdigt åt dessa grillchipsflottiga rader inser man att det är exakt den retorik som drev en folkmassa att tåga till Kapitolium med kevlarvästar och buntband.

Mattias Karlsson – skriver om ”seger eller död”.
Foto: SD

I dessa tider, när den starkt ifrågasatta hanteringen av pandemin tär hårt på regeringen Löfven och dess samarbetspartier i januariavtalet och debatten gärna vill handla om allt från friskolesystemets rövarkapitalism och Ebba Busch husköp till Dan Eliassons julsemester och statsministerns uppenbara inkompetens när det kommer till webbhandel, är det lätt att glömma att det är i synen på detta parti, denna ideologi, som den egentliga skiljelinjen går i svensk politik.

Det är skiljelinjen mellan sådana som KD:s Sara Skyttedal, som kallade Annie Lööf för ”quisling” när hon vägrade kompromissa i sin ståndaktighet mot högerextremismen, och de politiker som rakryggat står fast vid demokratins mest grundläggande principer och inte ger tomma löften till Förintelsens överlevare.

Mellan skribenter som Kajsa Dovstad, som i en av de senaste årens mest avslöjande texter menade sig få ett ”Jimmie-moment” av att besöka en mataffär driven av en invandrare (!), och dem som menar att en saklig kritik mot migrationspolitiken går att föra utan att förfalla till barnsligheter och ren rasism.

Mellan opportunister som Alice Teodorescu Måwe, tidigare politisk chef på GP, nu på Bulletin, som anser att det räcker med att ”uppfostra” Sverigedemokraterna så är problemet löst, och de som tydligt ser de moderna representanterna för nazismens och fascismens långa skugga över demokratin. 

Här är ett förslag.

När Mattias Karlsson skriver ”seger eller död”: tro honom.

När sverigedemokraten Linus Bylund på Twitter kallar journalister för ”folkets fiender”: tro honom.

Richard Jomshof – ”Sverige är inte Ungern”.
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT NYHETSBYRÅN

När sverigedemokraten Richard Jomshof i en intern dialog förmanade partikamrater att anpassa sin retorik eftersom ”Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än)”: tro honom. 

När Jimmie Åkesson för över tio år sedan skrev att muslimer är det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget: tro honom.

När Kent Ekeroth för över fem år sedan stod på ett torgmöte och sa att ”svenska folket har lång stubin, men när den stubinen har brunnit klart, då smäller det, vi ska visa dem nu att nu är det dags, nu smäller det” och en 21-årig man fyra dagar senare mördade tre personer på en skola i Trollhättan, då måste vi tro på att han menade det han sa och vi måste tro att de som lyssnade också trodde honom.

När en nämndeman knuten till Sverigedemokraterna i september 2020 häktas för grovt vapenbrott: tro honom.

När en politiker som företräder Sverigedemokraterna i en kommun i Uppland i november 2020 häktas för bombinnehav: tro honom.

Tro på dem. Bara det. De menar det de säger, de är inga pajasar, inga småbarn som ska uppfostras, inga myskonservativa farbröder i charmigt illasittande tredelade kostymer. Tro på dem när de säger att de menar allvar, de är här i ett ärende, de har saker och ting att uträtta.

Utgå från att dina värsta farhågor är sanna, för det är de, den läxan har amerikanerna nu fått betala i terror, kaos och blod.

Javisst, tanken är givetvis absurd, hallå, skulle en ilsken mobb, uppeldad av Åkesson, eller Söder, eller Karlsson, tåga mot riksdagshuset och slå ihjäl poliser och bryta sig in hos talmannen och smeta fekalier på väggarna och traska runt med ansiktsmålning och nazistsymboler och bomber och napalm och slita i dörrar efter ledamöter att mörda eller ”avrätta” i galgen som de rest ute på Riksbron ... alltihop är surrealistiskt att tänka sig, kom igen, ingen väl tar sådana fantasier på allvar?

Däri ligger problemet. Det som hände i Kapitolium i förra veckan gick inte heller att föreställa sig. Den som hade beskrivit det för fem år sedan hade avfärdats som tokstolle och alarmist. Vi som försökte peka i den riktningen vid Trumps valseger 2016 fick höra att vi var ”proffsgråtare” och ”självspäkare” och ”Lille Skutt-liberaler”, för att citera en krönika i Fokus av Thomas Engström, en av ytterst få av de borgerliga skribenter som först viftade bort hotet mot demokratin som har varit ödmjuk nog att erkänna sitt misstag.

Från de andra? Undanflykter. Whataboutism. Diffusa floskler om ”polarisering”. Självupptaget gnäll om ”censur” när tech-jättarna inte längre vill stå till tjänst som megafoner åt antidemokratiska krafter.

Eller tystnad. Oftast bara tystnad.

Låt dem inte komma undan längre. Utgå från att dina värsta farhågor är sanna, för det är de, den läxan har amerikanerna nu fått betala i terror, kaos och blod. Tro dem, ta dem på allvar. Och agera sedan därefter.

Trump må vara slut som politiker, men debatten om högern och trumperiet har bara börjat.

”Dragningen till totalitära idéer och stater”, skriver Per Ahlmark i mitt tummade pocketexemplar, ”kan vara öppen eller latent, utbredd eller begränsad till smågrupper. Men den finns alltid där, i bästa fall bara som en försmak eller en viskning.”

”Återigen”, fortsätter han, ”det viktigaste är att resa motstånd.”


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6vMFCgMhO7bLk2tlQEo8zf

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön. (