Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Varje jämförelse med Orwells '1984' är banal

George Orwell gav ut "1984" år 1949.
Jämförelsen med "1984" är banal – framförallt har vi inte gett upp.Foto: Alex Brandon / AP/ TT

Det är hopplöst. Det är kört. Allt är förlorat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Just nu toppar George Orwells ”1984” de globala bästsäljarlistorna. En snart 70 år gammal dystopi över ett vidrigt, totalitärt samhälle har alltså, en vecka in i Trumpmardrömmen, blivit världens mest populära bok. Kom sen inte och påstå att litteraturhistoriens klassiker inte har något att säga oss!

Eller? Jag läser igenom mitt eget tummade ex och inser att mycket i den är djupt irrelevant för att förstå vår tid.

 

Romanen är starkt färgad av andra världskrigets katastrof och stalinismens terror. Huvudpersonen Winston Smith rör sig genom ett utbombat London i förfall, en värld av svält, smuts och misär. Maten är torftig: ”en plåtback med skär-grå soppa, en kloss bröd, en fyrkant ost, en mugg segerkaffe utan mjölk och ett sackarinpiller”.

Han arbetar på Sanningsministeriet med att förfalska gamla tidningsartiklar och anpassa dem efter den för tillfälligt rådande sanningen. Att Donald Trumps nickedockor pratar om ”alternativa fakta” är pinsamt och ovärdigt, men seriös nyhetsförmedling är fortfarande bara en knapptryckning bort. Smith grips och utsätts för ohygglig tortyr, ett barbari som den fria världens nya ledare med närmast kissnödig iver längtar efter att införa, men som än så länge inte drabbar hans egna medborgare.

Och så vidare. Vår värld är fri, rik och fylld av njutningar på ett sätt som gör varje jämförelse med ”1984” banal.

 

Framförallt har vi inte gett upp. Grundtonen i Orwells roman är en enorm känsla av hopplöshet och ensamhet. I hans värld präglas alla mänskliga relationer av en fadd likgiltighet, inklusive den mellan föräldrar och barn. Vänskap och kärlek är mer eller mindre förbjudet; regimen vill rentav avskaffa orgasmen!

Jämför det scenariot med de globala massdemonstrationerna i januari 2017. Få saker är så gemenskapsalstrande som en attack på minoriteter, kvinnor, yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter; risken är därmed överhängande stor att de kommande fyra åren blir en orgie av antiauktoritära kramkalas.

 

Men kanske läser jag fel? Romanen kan ju lika gärna tolkas åt andra hållet. När två artister sjöng en multikultiversion av "Du gamla, du fria" i Melodifestivalen för ett år sedan, blev nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji så arg att han på sin Facebook-sida citerade en av de mest skakande raderna i "1984":

Vill du ha en bild av framtiden så föreställ dej en stövel som trampar på ett ansikte – i evighet.

Jag minns att jag raljerade över detta då, vilket var oklokt. För många är "1984" en passande metafor för ideologisk likriktning via statlig tv, för identitetspolitikens nyspråk, mångkulturens terror, pk-elitens förföljelse, Miljöpartiets Sanningsministerium.

För dem är det den liberala demokratin som är Orwellsk – förtryckande, hopplös, mörk, ful, ensam. En oändlig förnedring.

Det är nyttigt att begrunda. Mitt ångestvrål är andras fågelkvitter. I deras föreställningsvärld är det medierna och etablissemanget som är Storebror och äntligen får på käften.

Sådär. Plötsligt blev "1984" mer skrämmande än någonsin.