Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Varför tål vänstern inte sin egen medicin?

Bild från ”Jag avskyr dig och allt du tror på”.
Foto: SVT / SVT

En satir över filterbubblor och polarisering på SVT har väckt upprörda känslor hos delar av vänstern.

Jens Liljestrand skriver om ett charmigt försök till samsyn och en rörelse som måste lära sig tåla den lek de själva gett sig in i.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Året är 2006, Fredrik Reinfeldt är på väg att ta makten och i Pontus Lundkvists serie ”Golfarupproret” ges en bild av Sverige efter en borgerlig valseger. I denna mörka framtid kommer golfare att våldta lemlästade lik, en mamma uppmanas att ”kasta dart på din hängda bebis eller dö” och en man med ett hakkors på hjälmen ger sig ut för att mörda småbarn: ”Fredrik Reinfeldt kommer att bli stolt och kåt”.

Det går, kort sagt, vilt till.

Bild från ”Golfarupproret”.
Foto: Pontus Lundkvist / Galago

Jag brukar tänka på den där satirserien ibland när vänsterintellektuella är kritiska till debattklimatet i Sverige. När jag ser dagens vänster uppröras över Hanif Balis förolämpningar, eller de flitigt delade satirteckningarna av signaturen Steget Efter, tänker jag på hur Galagos temanummer ”Stoppa borgarna”, där serien alltså ingick, spreds av SSU:are på gymnasieskolor, hur LO och Seko stolt delade ut den på en familjedag på Kolmården.

Frågan om vem som har tillgång till satirens redskap har nu aktualiserats av att tv-programmet ”Svenska nyheter” har visat ett musikinslag med titeln ”Jag avskyr dig och allt du tror på”, där journalister, makthavare och opinionsbildare, från DN:s Peter Wolodarski och Aftonbladets Anders Lindberg till moderaten och författaren Ann Heberlein, samhällsdebattören Henrik Jönsson och Sverigedemokraten Dick Erixon, i varsin ruta gemensamt sjunger en satirisk visa om åsiktsmonotoni och filterbubblor och mer eller mindre gör narr av sig själva.

Som verksam i branschen var min första reaktion på inslaget nog att det var imponerande skickligt av redaktörerna för ”Svenska nyheter” att sy ihop det hela. Själva innehållet hade jag inget emot, jag ska erkänna att jag tyckte det var roligt, på något vis lite mysigt. Textmässigt är det förstås en travesti på Ulf Lundells ”Öppna landskap”, men viktigare är gestaltningen och dramaturgin, som vilar tungt på klassikern ”We are the world” (Annika Strandhäll som vaggar huvudet i takt med musiken i stora hörlurar för ofrivilligt tanken till Cyndi Lauper 1985). Då var det svälten i Etiopien som skulle lösas, nu är det – inte? – det polariserade debattklimatet. Som sagt, kul grej och bra jobbat.

Därför blir jag både förvånad och nedstämd när jag ser vänsterprofiler som Sydsvenskans Petter Larsson och Arbetets Johannes Klenell kritisera inslaget. Larsson menar rentav, med gråten i halsen, att SVT:s satir är ett steg på vägen mot att göra Sverige till Ungern:

”När historien om den svenska högerradikalismen skrivs en dag kommer ett ansenligt kapitel att handla om hur de fick oss att tro att allt bara var på skoj så att vi trallade hela vägen till Budapest.”

Kom igen nu.

Visst medverkar personer vars åsikter jag finner genuint obehagliga i ”Jag avskyr dig och allt du tror på”. Chang Frick, som visar sin nakna röv åt tittarna medan systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf skriker ut sitt hat mot alla män, har i andra sammanhang uppmanat sina följare att trakassera personer som mig genom att till exempel lämna in orosanmälningar på deras barn, det är vidrigt, bortom allt. Jag avskyr alltså Chang Frick och allt han tror på, vilket förstås är hela anledningen till att just han har bjudits in av SVT.

Men satir handlar om att vinkla och hårdra och ingen vet det bättre än den humorvänster som har matat Sverige med stereotyper i generationer

Men till skillnad från vad många tycks tro legitimeras ju inte Fricks åsikter av hans eller någon annans halvfalska lallande i rutan, det handlar inte om en paneldebatt (som förutsätter att ståndpunkten som de medverkande har är värd att ta på allvar och diskutera), det är inte det som på debattspråk kallas för ”falsk ekvivalens”. Det här är ju satir, ett konstnärligt verk där de antagonistiska profilerna – deras ansikten och röster – fungerar som rekvisita.

Till vänster har man tidigare haft högt i tak för just satir. Det finns hela konstnärskap – på stående fot kan jag räkna upp namn som Liv Strömqvist, Mats Jonsson och Sara Granér, alla för övrigt mycket skickligt torgförda av just Johannes Klenell – som bygger på hånet mot borgarna, och det kan svida ibland, jag vet, jag har själv varit karikerad på Aftonbladets kultursida.

Hade sången, skriven av bland andra den högerpopulistiske satirikern Jens Ganman (som själv medverkar) blivit sannare om den tagit upp det som gör ont i dagens höger, det som gör oss upprörda på riktigt, det vill säga människosynen, klimatförnekandet, kvinnoföraktet, hela brutaliseringen av det offentliga samtalet? Javisst. Men satir handlar om att vinkla och hårdra och ingen vet det bättre än den humorvänster som har matat Sverige med stereotyper i generationer, från Hasse å tage till ”Macken”, ”Lorry” och ”Grotesco” (gav ”Flyktingkrisen” 2017 en korrekt bild av av verkligheten?).

Att några av vänsterns företrädare nu inte tycks kunna smaka på sin egen medicin i ens så här lättsmälta doser är svårbegripligt, oroväckande och faktiskt en smula pinsamt.

Själv är jag möjligen en smula upprörd över att ingen bad mig vara med.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen


FÖRTYDLIGANDE: I en tidigare version framstod det som om Jens Ganman ensam har skrivit sången ”Jag avskyr dig och allt du står för”. Ganman är en av flera upphovsmän. Texten har uppdaterats.