Jag känner mig lättad av det här valresultatet

KULTURDEBATT. Jag är trött på att skriva texter om att allt är kört. Trött på att skrika, varna, vädja. Trött på att lyssna på mina egna avgrundsvrål.

Allra mest är jag trött på att vänta. Sedan – åtminstone – 2010 har det stått klart att ett aggressivt, ambitiöst och i sitt toppskikt väldisciplinerat högerpopulistiskt parti är på frammarsch i svensk politik. I tolv år har parlamentarismen isolerat dem från makten medan främst högerpartierna gradvis anpassat sig till deras världsbild och retorik. Till slut vägde vågskålen över, om än med minsta möjliga marginal.

Nu står de här, på väg att få ett avgörande inflytande på svensk regeringspolitik. Rösterna räknas fortfarande, men allting talar för att Magdalena Anderssons skakiga maktkoalition har gjort sitt.

Ändå känner jag lättnad. Ja, jag röstade för ett annat resultat. Ja, jag känner skräck, skam och avsky när jag ser ett parti med rötter i nazisterna dansa och jubla och göra anspråk på statsministerposten.

Låt oss för ett kort ögonblick vara goda förlorare.

Men vi visste ju att det skulle sluta så här. Förr eller senare kommer främlingsfientliga, högernationalistiska partier, nästan alltid, fram till den punkt då demokratin måste släppa in dem. Därifrån går de, nästan alltid, tillbaka. Dansk folkeparti fick 21,1 i folketingsvalet 2015 för att 2019 mer än halveras ner till 8,7. Norska Fremskrittspartiet peakade på 22,9 i Stortingsvalet 2009 och är sedan 2021 nere på 11,6.

Så låt oss ta ett djupt andetag. Låt oss för ett kort ögonblick vara goda förlorare och tala om varför valet, trots allt, inte är en katastrof.

Det första handlar om vänstern. Sannolikt kan vi nu ta farväl av en kraftlös, ineffektiv regering utan visioner. Den har vacklat, famlat, fallit, gång på gång. Den har byggt på ett lapptäcke av spretande kompromisser, styrt landet med en moderat talman och ofta på en borgerlig budget, den har haft som enda mål att hålla Sverigedemokraterna borta från makten.

Alla i min bekantskapskrets som röstade för en rödgrön regering – vilket är de flesta – gjorde det av detta enda skäl. Visst kunde man få höra att ”jag gillar Annie” eller ”jag tycker Magda är bra”. Men ingen – INGEN – tror på allvar att regeringen är förmögen att lösa något av de samhällsproblem som får halva befolkningen att acceptera SD som regeringsunderlag.

Hat är inte tillräckligt som politiskt projekt i en demokrati.

Kärnan i det rödgröna projektet var ressentimentet mot SD. Jag delar det till fullo. Men hat är inte tillräckligt som politiskt projekt i en demokrati. 

Demokratin är det andra. Hur länge ska ett land med en borgerlig majoritet styras av vänstern? Åtta långa år har gått sedan Stefan Löfven tog makten utan att ha fått mandat för sin politik. Hur länge ska det fortgå? Fram till 2026? 2030? 2034? Igen: hur länge kan den ena halvan av befolkningen ha som enda politisk idé att hålla den andra halvan borta från Rosenbad?

Ju mer tiden går, desto mer ökar polariseringen och tribalismen i svensk politik, till nivån där ena sidan utan att tveka kan säga att en röst på Liberalerna är en röst för fascismens återkomst och demokratins undergång, medan den andra öppet börjar tala om att Socialdemokraterna tänker klamra sig kvar med hjälp av valfusk. Ingetdera är sant, eller sunt.

I en sund demokrati byter man nämligen regering när den politiska vinden skiftar. Kanske var det ett historiskt felsteg av Löfven att inte släppa fram Ulf Kristersson under den utdragna, lätt pinsamma hösten 2018. Förr eller senare måste plåstret ändå rivas av. Annars sparkar vi bara problemen in i framtiden.

Torka tårarna. Ring en kompis. Var inte rädd.

Framtiden är det tredje. Tror någon att vi skulle få en snällare borgerlig opposition 2026? Att någon mjukare, mindre opportunistisk moderat skulle ersätta Ulf Kristersson? Att Johan Pehrson skulle ta sitt förnuft till fånga? Att Sverigedemokraterna skulle snyfta ”förlåt” och smälta bort?

Tvärtom var valet 2022 kanske sista chansen för en (någorlunda) anständig borgerlighet att ta makten, sista avfarten innan trumpismen slutgiltigt tagit över i M och KD och styrt dem rakt ner i den blåbruna avgrunden.

Nu får Kristersson, sannolikt, ta spakarna och försöka navigera oss därifrån. Som goda förlorare och goda demokrater bör vi önska honom lycka till.

Så, ta ett djupt andetag till. Torka tårarna. Ring en kompis. Var inte rädd.

Och gör dig redo. För det är inte nu det tar slut.

Det är nu det börjar.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lunch med Montelius: Nationalmuseums toaletters vänner

PODCAST. Ödesvalet. Ett högtidligt avsnitt på Nationalmuseum. Martina Montelius minns ett bakom kulisserna på TV4 med Richard Jomshof. Gunilla Brodrej reagerar på hur Tomas Nordegren presenterar SD-propaganda. Sist: Gunilla och Martina hedrar den nyligen avlidne radiomannen Mats Arvidsson genom att försöka prata om konst som han.