Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Rätten att vända Sverige ryggen är det finaste vi har

Fotbollsspelaren Jimmy Durmaz. Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

De rasistiska angreppen på Jimmy Durmaz har startat en egendomlig debatt om nationell identitet.

Jens Liljestrand skriver om den absoluta rätten att som svensk vara illojal mot Sverige.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | SVENSKHET. Men vad är det här?

En svensk fotbollsspelare, född i Örebro, ska alltså behöva stå och läsa upp ett försvarstal – "Jag är svensk och jag är stolt över att spela i svenska landslaget" – för att förtjäna vår bekräftelse? 

Bilder på hans tidigare prestationer vevas på sociala medier för att påminna om att han ändå, trots allt, är värd vår kärlek?

Jag ser hur folk påpekar att han faktiskt är syrian, alltså kristen, alltså inte muslim, införstått mer värd att inkluderas i vårt samhälle?

Och jag ser en ledarskribent på Svenska Dagbladet yra på twitter om att vi borde dela upp svenskar i "etniska svenskar" och "svenskländare". Jo, han skriver faktiskt så.

Det är så in i helvete sjukt.

Zlatans "osvenska" språk

Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. Att få peka finger åt Sverige. Att skända flaggan. Att håna kungahuset. Att sitta ner när de spelar nationalsången. Att inte ens kunna nationalsången. Att, som Sverigedemokraternas Mattias Karlsson en gång sa om Zlatan, ha "ett osvenskt språk och kroppsspråk". Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för "svenskländare" och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk.

Och trivsamt nog har jag kunnat gå genom livet och varit fri att göra alla dessa saker och tack vare mitt efternamn aldrig någonsin fått min nationstillhörighet ifrågasatt (inte ens när jag skrivit artiklar som denna).

Vilhelm Mobergs utvandrarserie

Mister vi rätten att vara illojala mot Sverige är vi förlorade. Det är faktiskt så enkelt. Det finns till och med ett bra ord för de som vill ta oss ifrån den rätten:

Landsförrädare.

Det här är ingenting nytt. Det här är en djupt rotad svensk tradition. Redan 1911 klagade statistikern Gustav Sundbärg på detta egendomliga särdrag i det svenska folklynnet och konstaterade besviket att "Svensken är likgiltig för sitt eget, hänförd af allt som ligger långt borta."

Exakt. Och det ska vi vara så fruktansvärt rädda om. Att vi från barnsben lär oss att älska och bejaka det osvenska är grunden i den svenska framgångssagan. 

1900-talets svenska nationalförfattare, Vilhelm Moberg, levde i flera år som formellt utflyttad utlandssvensk. "Sista brevet till Sverige", avslutningen på utvandrarserien, skrevs i åtta olika länder. Han föraktade, i tur och ordning, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Han avskydde folkhemmet. Han hånade Svenska Akademien.

Jimmy Durmaz 

Kanske hade han ett "osvenskt" eller rentav "svenskländskt" kroppsspråk, jag vet inte så noga. Men hans romaner om Karl Oskar och Kristina – ett nationalepos om att vända Sverige ryggen! – handlar om allt det fantastiska svenskar kan åstadkomma bara vi slipper ha nån som står och lägger sig i: den mest ikoniska repliken från hela romansviten är när Karl Oskar fräser "Sköt dej själv å skit i annra!" åt en jobbig granne.

Så hade Jimmy Durmaz också kunnat säga, där han stod och läste högt ur sin mobiltelefon. Sköt dej själv å skit i annra. Du har ingen rätt att definiera mig. Min svenskhet är bara min.

 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Fotbollen har ett problem med rasism 

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!