Jens Liljestrand
KULTURDEBATT. En ung svensk kvinna visar hur hon tar ett munskydd, ett sånt som vi jämt ser omkring oss i dessa tider, klipper bort alla membran, snören och kanter så att bara en remsa kraftig vit väv återstår. Sen stryker hon äggvita på sin näsa, lägger väven över och låter den stelna och – plopp – tar bort den och visar hur tyget är svart av pormaskar! Inlägget från Tiktok-användaren @glassskinn, som verkar ha specialiserat sig på den här typen av hudvårds-tips (eller tutorials som alla säger), har setts över 950 000 gånger.
Eftersom svenska talas genom hela filmen får man anta att en stor del av publiken är svensk, vilket i sin tur skulle innebära att en betydande del av Sveriges unga befolkning har tagit del av @glassskinns genialiska tricks för pormaskborttagning.
Jag försöker föreställa mig alla dessa tiotusentals, hundratusentals svenska tonårsbadrum, med telefonen på toalettlocket. Alla munskydd som klippts sönder, alla ägg som knäckts, alla blanka flicknäsor i spegeln.
Hur mäter man en apps inflytande över barnkulturen? Den kinesiska sociala medier-appen Tiktok, som har köpt upp den omåttligt populära dans-och-mim-appen Musical.ly, har nu över 500 miljoner användare i 150 länder. Nästan hälften av barnen i Sverige mellan 12–15 år använde Tiktok dagligen år 2020; sannolikt är andelen långt högre i dag. Officiellt är åldersgränsen 13 år, men i praktiken finns ingen kontroll. Många yngre barn har dock låsta konton, vars innehåll endast är tillgängligt för den egna gruppen.
Jag skulle vilja skriva att jag inte alls känner igen mig, men det stämmer inte.
Jag tillbringar en dag med att scrolla mig genom Tiktok. Det är en kaotisk plats av matlagningstutorials, söta husdjur, fylleklipp, kändisar, roliga klipp på Donald Trump, en salig blandning av skakigt och dåligt upplyst amatörmaterial och professionella klipp från yrkesdansare med som med bländande leenden utför avancerade koreografier i någon av världens storstäder.
Den tidigare grundregeln som begränsade användarna till att ladda ner 15-sekunder långa klipp – tiktoks – har justerats så att man kan ansluta flera klipp för upp till 60 sekunders total inspelning. Nyligen utökades tidsgränsen till tre minuter för de flesta användare. Det gör att tiktoksen kan användas för att sprida information och föra debatt över större utrymmen; av de politiska ungdomsförbunden i Sverige tycks SSU ha skaffat sig den största följarskaran. Ett klipp där Magdalena Andersson skäller ut Ulf Kristersson i riksdagens talarstol, tonsatt med mörk, dramatisk musik, har visats över 280 000 gånger.
Men det som dominerar Tiktok är ett oändligt, outtömligt underhållande flöde av filmer på unga kvinnor som dansar, mimar, skämtar eller bara poserar. I sin senaste Tiktok står den just nu största Tiktok-stjärnan, den 17-åriga amerikanskan Charli D’Amelio med smått overkliga 133 400 000 följare, och mimar till en popsång med vit topp, klarröda byxor, en liten svart handväska och en läsk i handen. Hon stirrar smått uttråkat in i mobilkameran, sippar på sugröret, rör lite på läpparna till låten, det är förtrollande i 15 sekunder och sen är det över. Jag är inte okunnig om influencerkultur eller youtubekändisar, men det här är något annat: det finns inget budskap, ingen dialog, inget försök att nå ut med något annat än den cool ytans förströelse. Det är som något ur en postmodern, absurdistisk science fiction-fantasi.
Jag skulle vilja skriva att jag inte alls känner igen mig, men det stämmer inte. För det är så här exakt alla tonårsflickor jag i mitt föräldraskap möter, beter sig så fort de ser en spegel. Tiktok är så gigantiskt stort att det har kommit att prägla en hel ungdomsgenerations uppfattning om sig själv. En likriktning av utseende, attityd och rörelsemönster som är nästan otäckt robotlik när man väl fått syn på den.
Det är inte så att personerna i sig är själlösa; utanför Tiktok har D’Amelio till exempel uttalat sig mot mobbning och varit öppen med att berätta om sin ätstörning, på ett sätt som förhoppningsvis kan hjälpa andra. Men appen i sig är ett barnätande, fragmentiserande, digitalt monster vars konsekvenser för en mångsidig barn- och ungdomskultur är svår att överblicka.
Att appen sen ägs av Kina och används för att suga åt sig information från användarnas telefoner, information som Tiktok misstänks sälja vidare till den kinesiska säkerhetstjänsten, gör mig knappast mer entusiastisk.
Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.