Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Thentes tankefel om näthatets klasskamp

Näthataren - finns i alla samhällsskikt.

Jens Liljestrand ifrågasätter Jonas Thentes bild av näthatarna som ett felstavande trasproletariat i behov av förståelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I sin artikel om näthatet i dagens DN begår Jonas Thente ett orimligt stort antal tankefel. Han likställer först näthat med klasskamp, där näthatarna framställs som något slags kuschat och förvirrat trasproletariat som tar revansch på en journalistkår och en PK-elit som har förrått arbetarrörelsen. Därmed förutsätter han
a) att alla näthatare är arbetslösa LO-män (inte sant)
b) att vänstern har slutat prata om klassklyftor (nix)
c) att det finns en åsiktshegemoni där vissa röster tystas och censureras (sorry)
samt
d) att det "enda svaret" för dessa "bortsorterade" personer är att rösta på Sverigedemokraterna (allvarligt talat)

 

Vidare lanserar han tesen om näthatet som en reaktion på ett samhälle där allt fler män i den grupp som traditionellt har varit privilegierad känner sig maktlösa, hopplösa och förbittrade över att avfärdas som "vita kränkta män".
Han bortser då från att män, i alla skikt och alla tider, alltid har markerat sin överordning gentemot "de andra". Ta den konstnärliga gren som kallas primitivismen, under 1930-talets litterära guldålder, som vid sidan om de idylliska naturskildringarna präglas av våldtäktsfantasier och straffknull. Saven stiger, säden spirar och i centrum ständigt den oborstade, sotiga och skitiga mannen av folket, som med valkiga händer tar den sönderciviliserade kulturkvinnan i besittning. Känns det igen?
Och så själva grundpåståendet, att näthatet måste "förstås". Det är ett mycket medvetet ordval: inte accepteras, eller förlåtas, eller bejakas, men förstås. Vilken vettig människa kan vara emot det?
Låt mig göra ett försök. Nej, jag behöver inte förstå dem som sextrakasserar, hotar och förföljer mina kolleger. De som gör sådant behöver inte förståelse, de behöver föräldrar, lärare, poliser, möjligen en fyllecell, allra mest behöver de möta motstånd och civilkurage från anständiga människor som säger att nu får det fan räcka.

 

På en punkt ger jag dock Thente rätt. Det finns en obehaglig, självgod uppdelning i vi-och-dom när det gäller näthatarna, deras grammatiska kullerbyttor och patetiska stavfel. Så låt mig berätta om den gången jag själv som packad 20-åring satte mig vid en studentdator och plitade ihop några grovheter i ett mejl till en kvinnlig medieprofil. Enkelt och riskfritt, några fingertryck bara. Det behöver inte förstås, inte förklaras. Jag gjorde det för att jag kunde, jag tog mig den rätten, och nej, det var inte ett dugg synd om mig.