Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Tanken på undergången är för absurd för att ta in

Fläkt – den enda räddningen? Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD /IBL IBL BILDBYRÅ

Hur lever man med vetskapen om att planeten är på väg att bli obeboelig?

Jens Liljestrand återvänder till klimatdebatten efter sommaren katastroftorka.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | KLIMATKRIS.

– Jag har börjat zona ut, hör jag mig själv säga.

Det är den sorts obekväma, skavande sanning som man kan ha haft liggande i ett skrymsle av sitt medvetande men som likt en trollformel konkretiseras först i den sekund den uttalas högt.

Jag har börjat zona ut. Jag orkar inte längre bry mig.

I början av 2018 skrev jag en uppmärksammad krönika på denna sida om den pågående klimatkatastrofen. Med utgångspunkt i en resa till Kenya med familjen berättade jag om sorgen och skammen i att göra en hel serie ur miljösynpunkt fullständigt vansinniga flygresor bara för att komma fram till en plats som är förstörd på grund av just den ackumulerade effekten av alla dessa vansinniga, hänsynslösa beteenden.

Döende korallrev. Safariparker där floden har torkat till en rännil. Snön på Kilimanjaro som snart är ett minne blott.

"Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld" skrev jag i en attack på det perversa förnekandet av en undergång vi alla är medvetna om. Artikeln initierade vårens så kallade flygdebatt, en debatt kantad av förutsägbara invektiv som "medelklass", "posörer" och "ångest".

Sommar med skogsbränder

Så kom katastrofsommaren – minns ni den? – med gigantiska skogsbränder, nödslakt, vattenransonering och ett Kebnekaise som smalt ner som en snögubbe i en bastu tills Sveriges högsta punkt inte längre var Sveriges högsta punkt.

Mitt under denna fullständigt bisarra sommar fick jag veta att jag ska bli pappa igen. Och denna höst tänker jag märkligt sällan på att det är tråkigt att mitt barn inte kommer att få se några levande korallrev, eller snötäckta fjälltoppar, eller vita jular.

LÄS MER – Jens Liljestrand: Sverige brinner och jag vet vems fel det är 

Tvärtom är jag på väg att zona ut. Jag läser inte längre larmrapporterna. Jag delar inte länkarna till de många artiklar som, tack och lov, skrivs i svenska medier om klimatkrisen.

Varför? Som blivande förälder har jag en hjärna programmerad för det som på familjesajterna kallas "boainstinkten", den där psykologiska mekanismen som sägs framkalla en mani att städa, köpa barnvagn, få ordning på röran i förrådet, koka sylt, kräva löneförhöjning eller vad som helst som får en att känna att man gör nånting.

Spädbarn gråter i värmen

Men hur ska jag kanalisera min boainstinkt när det enligt världens samlade expertis är osannolikt att mitt barn kommer få leva på en planet som alls är beboelig?

Visst, inte flyga, åka kollektivt, köpa begagnat. Men omfattningen av klimatkrisen är för absurd för att släppa in. Jag börjar förstå hur de människor fungerar som ideligen säger att "marknaden kommer lösa det här" eller diffust talar om den "tekniska utvecklingen". De som håller det ifrån sig.

Jag kommer på mig själv med att tänka likadant. Att det kommer lösa sig. Det måste ju lösa sig?

Jag kollar på nätet efter fläktar, eftersom jag förra sommaren hörde talas om spädbarn som skrek och grät och gnydde hela nätterna i den vidriga värmen och redan i mitten av juli hade alla fläktar tagit slut.

Hon ska få den dyraste jag hittar.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!