Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Tänk dig att hon var din kvinna. Bara gör det.

Privatpersoner tog bilder på tumultet när kvinnan avvisades. Foto: INSTAGRAM

En höggravid kvinna avvisades under tumult från tunnelbanan.

Jens Liljestrand skriver om det farliga när vi slutar ha empati med de mest utsatta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. När slutar vi bry oss? När upphör någon att vara en medmänniska?

Jag vet inte. Men jag vet att gravida kvinnor, näst efter det nyfödda barnet, är den ungefär sista kategori människor som vi slutar ha empati med.

Under vår första graviditet mådde hon dåligt och spydde ofta i början av graviditeten. En gång hade hon varit ute på stan en sen kväll och åkte tunnelbanan i Stockholm, hon kom upp i rulltrappan på Östermalmstorg när hon plötsligt måste kräkas och fick ställa sig och ulka i en papperskorg.

Människor backade förstås snabbt undan, någon suckade äcklat, och hon ropade ut, som för att behålla sin värdighet: ”Jag är inte full! Jag är gravid!

När hon kom hem berättade hon det för mig som en rolig historia. Hur genom ett trollslag alla förändrades när hon inte längre var ett fyllo utan en spik nykter gravid trettioåring. Någon som var värd omsorg, respekt, medlidande.

Det var vårt första barn och jag minns hur det som växte i hennes mage gjorde mig förvirrad och stolt och livrädd, hur jag smörjde in den växande magen med kokosfett, hur jag gick på pappakurs och tvingades läsa Dick Sundevalls klassiker ”Du ska bli pappa”.

Första utgåvan av "Du ska bli pappa" kom 1994, när Sundevall var 48 år gammal, och det märks att han tillhör en annan generation. Inte minst för att han beskriver mamman, den som pappan ska få barn med, som ”din kvinna”.

”Din kvinna.” Jag minns hur jag som feminist hängde upp mig på det där. Sundevall ville väl inte skriva ”din fru” eller ”sambo” eller ”partner”, men "din kvinna", vadå, tror du att du äger henne eller?

Ändå tyckte jag att det lät vackert någonstans. Genitivet ”din” kan ju också betyda att hon är ditt ansvar. Den du ska värna, skydda, hjälpa och vara nära.

Kvinnan vrålade i panik

Det är 12 år senare och vi väntar barn igen, jag smörjer magen och monterar spjälsäng och numera finns det ju appar där man kan följa allt som händer med fostret där inne i magen men min skräckblandade vilsenhet inför detta obegripliga bortom min kontroll är ändå densamma.

Och så fylls plötsligt flödet av filmer på en höggravid kvinna som skrikande släpas runt av fyra-fem ordningsvakter för att hon – möjligen – har saknat giltigt färdbevis.

Ja, lagen ska följas, ja, det är säkert tufft och slitigt att jobba i tunnelbanan, ja, vi vet inte allt som hände, ja ja ja.

Men vi vet ju vad vi ser. En kvinna som bär ett barn trycks ner med gravidmagen neråt mot en bänk. Hårdhänt. Brutalt. Omänskligt.

Och jag önskar en sak av dig, du som är man, för det är ju män, nästan överallt ser jag att det bara män som skriver rasistiskt eller hatiskt eller nedvärderande eller bara kallt konstaterar att hon får vad hon förtjänar. Att de borde ha slagit hårdare.

Jag önskar att du i bara en sekund tänker att det var din kvinna. Bara det. Föreställ dig hennes utsatthet och ensamhet, hennes förnedring och ångest utkablad i hundratusentals mobiltelefoner. Plågad. Ensam. Vrålande i panik och smärta.

Om det var din kvinna? Om det var ditt barn? Din syster? Din mamma? Du själv?

Tänk så, inte för hennes skull, utan för din egen. För det är när du slutar föreställa dig det som vi har blivit ett folk utan empati.

Och då är plankare i kollektivtrafiken vårt minsta problem.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!