Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Tågeländet är förnedrande för Sverige som kulturland

Krisande färdmedel – trots ökad efterfrågan. Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

De ständigt försenade eller stillastående tågen är en systemkollaps som få politiker talar om.

Jens Liljestrand skriver om tågkrisen som en kulturfråga och ett hot mot Sverigebilden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | INFRASTRUKTUR. ”Att läsa en svensk genomsnittsroman är som att sitta på ett tåg med kabelbrott i trakten av Nässjö en dimmig novemberkväll med utsikt över en granskog", skrev den legendariska kritikern Ruth Halldén. "Ljuset är glåmigt, vattenkaraffen med sitt ljumma innehåll har just slutat klirra. Inget händer. Inget skall heller inte hända, för det är inte fint att någonting händer.”

Det är en elak men träffsäker formulering som numera tycks sammanfatta inte bara vår litterära estetik, utan hela vår tidsanda. Ett stillastående tåg. En avstannad rörelse. Ett djupt vemod.

Tågresan är för mig synonym med den moderna världens framväxt. Det är tack vare tågen som Phileas Fogg på 1870-talet kan resa jorden runt på 80 dagar. I Ayn Rands nyliberala bibel ”Atlas shrugged” kretsar handlingen runt ett krisande järnvägsimperium, som metafor för en civilisation i sönderfall. I Sara Lidmans Jernbaneepos tecknar rälsen genom Norrlands inland konturen av en ny världs gryning – och den gamlas undergång.

Flygresan, alldeles bortsett från att den gör planeten obeboelig för människor, är inte kultur, den är trängsel, skräpmat, dåliga filmer och kränkande säkerhetskontroller. Tågresan är i jämförelse lugn, värdighet, ett vilsamt, långsamt glidande genom landskapet; ofta hör jag intellektuella vittna om hur bra de läser, skriver eller tänker ombord på tåg.

Det vill säga, om de inte fastnar i den där granskogen utanför Nässjö.

Tågkrisen är en förolämpning

Tågkrisen är en infrastrukturkris som i förlängningen är en kulturkris. När människor undviker hållbara, kollektiva färdmedel på grund av ständiga förseningar skapas en grundläggande otrygghet. Bilderna på människor som i panik lämnar havererade tåg efter timmar i kvävande värmebölja och planlöst vandrar ut på rälsen, är bilden av ett kapsejsande samhällsbygge.

Att det är omöjligt att lita på tågförbindelser ens mellan Sveriges största städer är förnedrande för en upplyst, liberal demokrati. Att det inte går att köpa en vettig tågresa ner till Berlin, Paris eller Rom är en förolämpning mot svenskarna som kulturfolk.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om tågstoppen hade varit invandrarnas fel. Om det varit muslimska tågförare som – kanske påverkade av katastrofala blodsockerfall under ramadan? – varit skyldiga till att vi ständigt blev sittande utanför Hyllie, Södertälje, Herrljunga. Om det varit böneutropen som orsakade Trafikverkets ständiga strul och slarv. Om det varit kvinnor i burka som rev ner kraftledningar.

Då hade vi sett det blåbruna tyckeriet lägga pannorna i djupa veck över systemkollapsen, kräva krafttag, utlova miljarder, tala med darr på rösten om vikten av att ”ta folks oro på allvar”. SD, M och S hade givetvis försökt övertrumfa varandra i löften om ett framtida Sverige där tågen går i tid (en av få fascistiska utopier som faktiskt skulle kännas uppfriskande i dagens idédebatt).

Nu är i stället tågkrisen resultatet av många års gemensam misskötsel och då finns det tydligen inget att göra. Vi står kvar på perrongen och spanar vanmäktigt efter framtiden.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Läs fler artiklar av Jens Liljestrand här.

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Eric Schüldt om podcastrevolutionen. Kultur-Expressen finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!