Jens Liljestrand

Sverige har blivit en bananrepublik

Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Lunchen med Per Bolund ställdes in och när Al Jazeera ringde var han upptagen med att läsa ”Bajsboken”. 

Jens Liljestrand ser tillbaka på superonsdagen i bananrepubliken Sverige.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Lunchen är inställd, meddelar den politiska tjänstemannen i chatten, statsrådet har fått annat på agendan. Jag surnar till hemma i soffan, regeringen skulle kanske kunna visa lite bättre framförhållning? Det hade varit kul att få diskutera klimatpolitik och kultur över en bit tofu eller linsgryta eller vad de nu äter på Miljödepartementet. Nu blir det till att vabba med febrig unge i stället.

”Svikare”, tänker jag när jag slår upp skärmen och ser Per Bolund sitta till vänster om Magdalena Andersson, längst fram i plenisalen, i gulgrårutig slips. ”Hoppas den där morotsbiffen smakar utan mig.”

För att vara en historisk dag känns allting väldigt … vanligt. Ebba Busch citerar – i vad som närmast framstår som en självironisk markering av hennes dokumenterat bristfälliga intellektuella bevandring – ”Kalle Anka och hans vänner” på julafton, med repliken ”Vem är det som kör egentligen?” Jimmie Åkesson hånflinar. Amineh Kakabaveh brandtalar. Magdalena Andersson klubbas till statsminister. Min dotter smackar på sin napp och kollar på ”Aristocats”, omedveten om att hennes land för första gången någonsin styrs av en kvinna. Jag försöker med glass och färska hallon men inget funkar.

Några timmar senare, över en sorgligt ensam lunch, kommer flashen: den nyvalda, tillträdande statsministern har förlorat budgetomröstningen. Historia har skrivits för andra gången i dag, Sverigedemokraterna har (tillsammans med M och KD) för första gången fått igenom en budget i Sveriges riksdag. Klimatsatsningar, skogar och bistånd, bye bye. Mattias ”segra eller dö” Karlsson skålar i champagne.

Ska Bulletin rekrytera Håkan Juholt som ny chefredaktör?

Jag slumrar i soffan med det 39,2-varma barnet ovanpå mig i sin blöja, vaknar till av den vibrerande telefonen och hinner precis få upp livesändningen där Bolund tillsammans med Märta Stenevi meddelar att Miljöpartiet lämnar regeringen. De ser trötta ut; jag gissar på tråkig hämtsallad till lunch. Historiens vingslag flaxar en tredje gång.

Vad ska hända härnäst i den skandinaviska bananrepubliken? Ska Bulletin rekrytera Håkan Juholt som ny chefredaktör? Ska Esbjörn Bolin utmana Annie Lööf om partiledarposten för Centerpartiet? Ska Nooshi Dadgostar leverera ännu en kravlista, i kombination med ännu ett av sina besviket-och-besvärat-medlidsamma småleenden?

Nej, det som händer är förstås att historia skrivs en fjärde gång och Magdalena Andersson efter sju timmar som inte-riktigt-än-statsminister begär att få bli entledigad från uppdraget hon aldrig hann tillträda. ”Ursäkta en utländsk fråga”, säger en journalist på presskonferensen, ”men vem styr egentligen Sverige?” Ja, inte är det min lunchdejt i alla fall, han och hans parti har nu bara att packa ihop.

Al Jazeera ringer och vill ha en Skype-kommentar men jag är tyvärr upptagen med kvällens tredje uppläsning av Pernilla Stalfelts ”Bajsboken”. Fast visst får man en impuls att hjälpa till? Stryka någons blus eller skjorta, hälla upp en whisky åt en skamsen centerpartist, baka upp ett lager av kakor så att Andreas Norlén ska ha något att ställa fram under kommande dagar? Eller bara bjuda Per Bolund på lunch. Rödgrön röra serverad på ett oroväckande gediget blåbrunt underlag lär vi alla få äta oss mätta på ett bra tag framöver.


Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Han är aktuell med romanen ”Även om allt tar slut”.



Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET. Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram.