Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Svenska Akademien har mycket att förklara

Avslöjandet av Matilda Gustavsson i DN.
Jens Liljestrand.
Sture Allén var ständig sekreterare i Svenska Akademien när Expressen 1997 försökte få honom att kommentera anklagelserna mot Kulturprofilen.

DN:s reportage om Kulturprofilen, som enligt vittnesmål i åratal har kränkt och våldfört sig på kvinnor, visar hur Svenska Akademien har bidragit till en tystnadskultur.

Jens Liljestrand ser ett paradigmskifte när skammen flyttas från offret till förövaren – och de som skyddat honom.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | #METOO. Det var kanske 20 år sedan. Min kompis sommarjobbade på Expressen, vi satt i ett kök i en lånad etta på Östermalm och han skröt om allt han sett och hört under sin sommar i huvudstaden. "Förresten, har du hört om [NN]?" berättade han fnissande. "Han är jättenära Svenska Akademien och ordnar en massa flotta fester för kultureliten. Och där kladdar han på unga tjejer! Hela tiden! Och alla vet om det!"

Och så är det. I årtionden har den man som i DN omtalas som "Kulturprofilen" befunnit sig i den stockholmska finkulturens centrum, tack vare sin koppling till De Aderton. Lika länge har han inför öppen ridå systematiskt förfört, raggat, tafsat och trakasserat, någonstans i gråzonen mellan slemmighet och misstänkt kriminalitet. Mannen nekar till anklagelserna. 

Expressens Niklas Svensson granskade fallet redan i april 1997. Det finns ingen länk om detta på internet; detta är från tiden innan Expressen lade ut allt material på webben. Svensson kunde då berätta om "en sexskandal i den svenska kultureliten".

Niklas Svenssons reportage i Expressen från den 6 april 1997. Foto: Expressen

Den gången handlade det också om ekonomiska oegentligheter, men annars är historien densamma. Trakasserier, övergrepp, rädsla, utnyttjande. Praktikanter som används till "slavarbete". Desperata kvinnor som kontaktade Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Sture Allén för att få hjälp. Allén ska bara ha borstat av sig anklagelserna, "Det finns ingen anledning för mig att svara på detta", citeras han i reportaget.

 

LÄS MER: Jens Liljestrand om dickpics och skamkultur

Valerie Solanas

Sen dess har åren runnit på. Nya ständiga sekreterare, nya ledamöter på stolarna, nya generationer av förväntansfulla kvinnor som klär upp sig för att gå på fest med kultureliten, nya offer, ny skam, ny tystnad.

Det vänder sig i magen. Man vill skrika högt.

Jag kan bara fantisera om hur diskussionen har gått i Svenska Akademien, där flera personer har fortsatt stärka hans status och nätverk, gett honom tillgång till Akademiens lokaler och använt hans evenemang på "Klubben" som sitt vardagsrum. Hur har detta accepterats av nya inval, som Peter Englund, Bo Ralph eller Klas Östergren? Av kvinnliga ledamöter, som Kristina Lugn, Lotta Lotass och Sara Danius? Vad tycker det senaste tillskottet, Sara Stridsberg, radikalfeminist och översättare av Valerie Solanas "Scum-manifestet"?

Svenska Akademien har mycket att förklara. "Vår makt är mjuk", påpekar man ofta för journalister. Det "mjuka" ska tolkas som att De Aderton med hjälp av en mängd stipendier och priser kan belöna kultur (rent ekonomiskt delas det ut omkring ett Augustpris i veckan), men inte hindra någon från att tala fritt. DN-reportaget visar att detta inte stämmer. Kvinnor har tigit, av skam, skräck eller rädsla för att få sin karriär i kulturbranschen förstörd. Säkert många män också. 

Svenssons reportage i Expressen från den 5 april 1997. Foto: EXPRESSEN

DN:s Matilda Gustavsson

Jag märker, patetiskt nog, att jag tvekar på tangenterna när jag skriver detta, rädd att gå miste om eventuell framtida välvilja från Börshuset i Stockholm. För en svensk kritiker och författare representerar Svenska Akademien drömmen om en definitiv bekräftelse, i form av en recension, en bostad, en allmosa stor nog att försörja en barnfamilj genom en skrivsommar.

Men det räcker nu. Matilda Gustavsson har gjort en journalistisk bragd när hon fått kvinnor att stiga fram i ljuset och berätta. Att Kulturprofilens härjningar – förhoppningsvis – har nått vägs ände, är ett mycket konkret exempel på den sociala revolution som #metoo-upproret innebär. Det har kostat för lite (ekonomiskt, juridiskt) att sexterrorisera kvinnor, att utnyttja sitt nätverk och sin makt för att få tillgång till deras kroppar. Och det har kostat för lite (moraliskt, socialt) att vända ryggen till, låtsas som ingenting och tyst acceptera att "det är så här det funkar".

För skammen är på väg att förflyttas, från offer till förövare, och i förlängningen också till de som hållit honom om ryggen.

I detta växer en väldig kraft, som nu har nått fram till finkulturens centrum. Och dess potentiella räckvidd kan vi fortfarande bara ana.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans artiklar här.

 

LÄS MER - Amanda Svensson: Därför vittnar jag om kulturprofilen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!