Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Strunta i SVT – studentsången överlever allt

Lunds studentsångare sjunger in våren 2011.
Foto: JOHAN NILSSON / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN
Jens Liljestrand.

Efter 44 år av tv-sända konserter har SVT nu bestämt sig för att nobba Lunds studentsångare på 1 maj.

Jens Liljestrand skriver om sångens och körtraditionens helande kraft.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | KÖRSÅNG. Allt var skit, hemma var det deprimerande med sjukhus och mediciner och för att komma bort från misären åkte jag ner till Lund för att fira Valborg. Förutsägbart nog blev jag lite för full, grät, bråkade och vaknade med bakfylleångest runt lunch den 1 maj. Skrynklig skjorta, ful slips, studentmössa.

På universitetsplatsen hade en förväntansfull folkmassa redan samlats, tillsammans med tv-bussar, kranar och stativ. Solen stack i ögonen men i skuggan var det bitande kallt.

Helgens besked om att Sveriges Television i år avstår från att sända Lunds studentsångares årliga konsert på universitetshusets trappa, har väckt stor uppmärksamhet. Konserten har direktsänts i tv sedan 1974, i radio sedan 1920-talet. Tittarantalet har varierat; år 2000 tittade nästan en miljon svenskar på programmet, i fjol lockades knappt 400 000, vilket ändå är exceptionellt mycket för ett konsertprogram.


LÄS MER – Jens Liljestrand: Manskörsmannen är både för reaktionär och för töntig för att passa in 

98-årig sångarveteran

Att bli av med tv-sändningen är förstås ett avbräck. Men är det något jag lärt mig är det att körsång klarar sig utmärkt ändå. När vi i fjol samlades inför konserten gjordes en traditionsenlig presentationsrunda med namn, stämma, året man gick med i kören; i mitt fall "Jens Liljestrand, förstabas, nittitre!". Namn och årtal ropades upp, tenorer och basar, från tonåringar till rödbrusiga trettioåringar och grånade sextioåringar och så ställde sig en reslig herre med kritvit mustasch upp, förkunnade sitt namn och: "Förstabas, trettiåtta!"

1938. Det gick en andäktig rysning genom rummet. Sångarbrodern – man säger så, sångarbroder – var 98 år gammal.

Vi ställde upp oss på trappan, de unga, fortfarande aktiva killarna i mitten närmast mikrofonerna, vi andra runtomkring, förmodligen hördes vi inte hemma i folks vardagsrum men vad gjorde det, vi sjöng ju inte för någon annan än oss själva. Mannen framför mig hade i årtionde efter årtionde sjungit in våren, sjungit de här smäktande raderna om min vän, min vän och älskogsblomma, om att vintern rasar, om att livet förgår som kvällens fläkt och evig är vårens andedräkt och kunde han så kunde jag, om hundra år var ändå mina sorger och bedrövelser glömda men sången skulle finnas kvar för sången överlever allt.

Sången överlever allt.

Jag slutade tycka synd om mig själv och bestämde mig för att den här våren var min.

Sen sjöng jag.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans artiklar här.