Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Sportlovet förvandlar mig till vit kränkt man

Långfärdsskridskoåkning. Foto: MATS LJUNGBERG / OKÄND

I klimatkatastrofens tid är klassiska svenska vinteräventyr på väg att gå förlorade.

Jens Liljestrand upptäcker konservatismens sprängkraft i tomheten efter en inställd skridskofärd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | SPORTLOV. ”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendìa påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”

Den berömda första meningen på Gabriel García Márquez klassiker ”Hundra år av ensamhet” gör sig påmind när jag glider fram på Rönningesjöns plogade isbana. Intill mig är en nioåring som nyss har lärt sig åka skridskor. Klockan är lite efter fyra, det skymmer, skogens dunkel och den snötäckta isen smälter samman i mjuka skikt av vitt, grått, svart.

Vi glider fram hon och jag, allt som hörs är svischandet från skären mot den frusna ytan, mina andetag och hennes upprymda småprat och jag tänker att nu, nu snälla kan väl tiden stå stilla en stund.

Man talar ofta om naturen som ”förtrollande”, men skridskoåkning på sjöar eller skärgårdsfjärdar är den enda naturupplevelse jag utan överdrift kan beskriva så, som något magiskt, gudomligt, en känsla av att sväva motståndslöst fram genom ett landskap, buren av endast den egna kraften. Har man turen att få solsken, en lätt medvind och varm choklad i en termos är det timme efter timme av gnistrande eufori.

Vikingarännets vemodiga berättelse

Jag älskar långfärdsskridskoåkning besinningslöst och de senaste veckorna har jag klickat flera gånger om dagen för att kolla vädret inför denna helgs stora begivenhet. Vikingarännet började 1999, som en idé om att använda vikingarnas klassiska vintervägar söderut, från Uppsala via Skokloster, Sigtuna, Ryssgraven och Drottningholms slott in till Stockholm. 80 kilometer över sjöar och fjärdar genom en hel region.

Tävlingens historia är en vemodig berättelse om klimatkatastrofens långsamma men obönhörliga kraft, och om hur vi anpassar oss till den. Av nervös väntan på minusgrader, av ändrade datum, inställda lopp, flyttade lopp, enstaka drömlikt fantastiska lopp men en trend som bara går åt ett håll: mot varmare, blötare, mjukare och mindre pålitliga isar.

Sista gången man tog sig in hela vägen från Uppsala in i Riddarfjärden var 2010. Efter det nöjde man sig med att kliva i land i Alvik. Sen i Hässelby. 2014 ställde man in helt. 2015 likaså. 2016 övergav man idén om en resa från norr till söder och gjorde i stället två varv på en 40 kilometer lång slinga runt Sigtunafjärden och bytte namn till Sigtunarännet. Fortsatte åka, numera runt i cirklar, 2017, 2018.

Premiär för Vikingarännet 1999. Foto: FREDRIK FUNCK / DN

I år såg det ett tag lovande ut. Sen blev det varmare. Man ritade om banan; den nya var på 12,5 kilometer. Det var så patetiskt att föreställa sig. Vikingarännets sista stolta vikingar, reducerade till att skrinna varv efter varv på Mälarens sista isfläck. Ändå var jag beredd. Skridskorna låg framme, långkalsongerna, dubbarna, ryggsäcken.

Men på fredagen kom beskedet: loppet söndagen den 17 februari 2019 är inställt, minusgraderna tog slut för snabbt. Vi hörs kanske 2020.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Jag är trött på att visa mina barn en döende värld

Konservatismens grämelse

Det är sportlov i Sverige och det är vår i luften, i skrivande stund är det plusgrader ända uppe i Kiruna, fåglarna kvittrar i solskenet och jag är bara ledsen. Man skämtar ibland om ”vita kränkta män”, men det är just så jag känner mig. Kränkt. Det måste vara så här det känns för den som rasar över ett inställt luciatåg, en osjungen sommarpsalm, en förkastad norm, över förlusten av ett förflutet då varken dörrar eller cyklar behövde låsas och inga tiggare satt utanför Ica.

Jag raljerar inte. Jag tror det är samma känsla. Tomheten. Besvikelsen. Grämelsen. Viljan att göra motstånd. Den känslan, den konservatismen, är inte obegriplig.

Nej, det obegripliga är att de som kallar sig konservativa, de som talar om traditioner, trygghet, om att vi måste ta folks oro på allvar, just nu lägger all sin vakna tid på att smutskasta en 16-årig klimataktivist och hennes föräldrar.

Medan vi gemensamt glider fram mot vår undergång.

I ryska Novaja Zemlja tvingas isbjörnarna numera gräva efter mat på soptippar.

Det går så snabbt. Motståndslöst, lätt, flytande.

Allt som hörs är andetagen. Allt som hörs är svischandet.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.