Jens Liljestrand
KOMMENTAR | PROPAGANDA. En järnvägsbro i vinterdis. Ett spädbarn i en vit spjälsäng. Fåglar mot en grå himmel. Ett tjejfotbollslag. Nån som sladdar runt i en blå Volvo 240.
Feministiskt Initiativs kampanjfilm 2018 är det mest radikala stycke propaganda jag någonsin har sett i svensk politik. Trots att vi lever i en tid av svårartad populism – Moderaternas brinnande bil, KD:s valturné med Bert Karlsson – når den en ny nivå genom att fjärma sig helt från det sakpolitiska och bara kommunicera med bilder och poesi:
Sverige, I bakrutan går tiden isär i välvande kamp, / med blommor i håret och hjärtats mening på plakat. / Vi föds alla skinande rena, / med nåd i våra ådror, oskyldiga, allena.
Och så vidare, uppläst av en kvinnlig, aningen skälvande skånsk röst som hämtad från en poetry slam eller skrivskolescen; tanken far genast till en ung Jenny Wrangborg.
Inte en siffra, inte ett lagförslag, bara ren känsla filtrerad genom ett drömlikt, luddigt symbolspråk (vad är egentligen en "välvande kamp"?).
LÄS MER – Jens Liljestrand om Fi: Ett missnöjesparti
Värre än Bernie Sanders
Som politisk kommunikation representerar den något helt nytt och faktiskt lite skrämmande. I exempelvis Bernie Sanders primärvalskampanj 2016 visades lantbrukare, barnfamiljer, datanördar och hipsters till tonerna av Simon & Garfunkels klassiker ”America”, för att signalera en vänsterpolitik som sammanför landsbygden med innerstadsväljarna.
I Fi:s valfilm finns inte den sortens koder. Politisk reklam brukar nästan alltid sluta med partiledarens optimistiska nuna, men här ser vi bara Gudrun Schyman flimra förbi som hastigast på ett torgmöte i början av filmen – minst lika mycket tid ägnas åt närbilder på en skäggig man som försöker dränka sig i ett handfat (?).
Många gör sig lustiga över det flummiga tonfallet i denna pretentiösa lågbudgetpopulism. Själv får jag mest associationer till reklam för McDonald's, eller Ikea, eller något annat som skickligt och manipulativt pekar ut värmekällan i en gråtrist svensk vardag.
För Fi:s valfilm säljer inte en politik, utan en livsstil och en produkt. Den vill inte få oss att välja, utan att svälja.
I detta fall ett parti som är chockerande naivt vad gäller såväl hedersförtryck som Putin, och som sminkar över sitt hyckleri med hjärtknipande gymnasiefloskler.
Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans artiklar här.