Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Samhället på väg bort från konstnärsmyten

Kristina Lugn.
Foto: Sven Lindwall

Jens Liljestrand läser om Kristina Lugn och minns Harry Schein.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag hade suttit hemma hos Harry Schein i hans episka lyxvilla i Danderyd i två timmar, intervjun gick mot sitt slut och den storrökande legendaren blev mer och mer frispråkig.

- Jag bryr mig inte om någonting längre, struntar i alltihop! Lär mig aldrig vad folk heter, det spelar ändå ingen roll!

- Vet du inte vad jag heter? frågade jag häpet.

- Ingen aning, sa han lugnt. Något utländskt tror jag, efternamnet börjar på T? Som sagt, jag bryr mig inte!


Mitt möte med Schein följde samma schema som en rad liknande samtal jag haft med äldre, manliga kulturpersonligheter. Mitt behov av bekräftelse. Deras tomma blickar. Efteråt försökte jag intala mig att deras mask av milt förakt bara varit ett sätt att dölja att de i själva verket kände igen sig, att min ungdomliga briljans var en spegling av dem själva på 1970-talet. Att de säkert skulle ringa tillbaka när de fick se intervjun i tryck, be att få träffas igen, bjuda på flott restaurang, be att få bli min mentor.

De ringde aldrig.

Därför var det en lättnad, på flera plan, att läsa Matilda Gustavssons "haveri" till intervju med Kristina Lugn i söndagens DN. Gustavsson beskriver med stor ömhet sin mångåriga dyrkan av den ikoniska författaren och dramatikern. Sina naiva fantasier om att bli hembjuden för att få hjälpa till att inreda hennes nya paradvåning i Gamla stan, röka cigg under fläkten, spika upp en hylla. I stället: kyla, gliringar om kunskapsluckor ("När du inte kände till Sif Ruud förstod jag att du var ointresserad av mitt konstnärskap"), anklagelser, hot om att byta nummer om hon ringer igen.


Det är alls inget haveri, och Gustavsson har lyckats få fram flera mycket bra citat och reflektioner, men det som gör texten fascinerande, olikt något annat jag läst, är det plågsamma spelet mellan den yngre och den äldre kvinnan - den enas längtan och fascination, den andras likgiltiga, bortvända ansikte.

Det jag själv så många gånger upplevt i mötet med en äldre man, men ändå, fördomsfullt, aldrig trodde kunde hända mellan två kvinnor. Som om sociala konventioner (eller en medfödd empati?) skulle göra en sådan arrogans omöjlig.

Rubriken "Det sista geniet" är talande. Kristina Lugn är en av ytterst få kulturpersonligheter som fortfarande omges med ett mystiskt skimmer. Sedan 1980-talet har samhället varit på väg bort från den senmodernistiska, romantiska synen på konstnären som ett snille, höjd till ett plan bortom vardagen. Även en extrembegåvning som Jonas Hassen Khemiri betalar räkningar, åker buss och drar barnvagn, en yrkesman som alla andra.

Kanske går något förlorat längs vägen. Men den framtida kulturjournalist som intervjuar honom - eller Matilda Gustavsson - kommer åtminstone slippa skammen i att vara en namnlös beundrare.