Jens Liljestrand
Eller skulle de politiska och juridiska institutionerna visa sig klara det enorma stresstest som väntade?
Natten till den 7 januari 2021 väntar vi fortfarande på svaret. Efter ett misslyckat kuppförsök, där presidenten i veckor försökte hota och utpressa republikanska ämbetsmän och politiker på alla nivåer att ogiltigförklara det valresultat som givit Joe Biden segern, släppte han till slut lös en rasande folkmobb på parlamentsbyggnaden Kapitolium i Washington, D.C.
Bilden av slöddret som svassar runt i demokratins korridorer, en del i full krigsmundering, andra i bisarra fantasikostymer, poserande för selfies eller vräkande sig i skrivbordstolen inne på talmannen Nancy Pelosis kontor, kommer att gå till historien.
Förnedring och mobbning har alltid varit Trumps specialitet som politiker.
Påfallande många viftar med sydstatsflaggan, som en påminnelse om att den perverterade patriotism och vidriga rasism som för över 150 år sedan splittrade nationen och utlöste inbördeskriget, ännu lever kvar som en mörk klangbotten i den amerikanska populism som är Donald Trumps rotsystem.
Förnedring och mobbning har alltid varit Trumps specialitet som politiker. Från öknamnen på Marco ”Little Marco” Rubio och Hillary ”Crooked Hillary” Clinton till det groteska hånet mot en funktionshindrad reporter, de äckliga kommentarerna om kvinnor och den njutning med vilken han konsekvent har stämplat seriösa nyhetsmedier som ”enemy of the people” och ”fake news”.
Så kom till slut dagen när han, med hjälp av den pöbel han alltid har haft i sin hand, skändade nationens huvudstad och demokratiska hjärta.
Konsekvenserna är svåra att överblicka. Kampanjen för att stoppa Biden och Kamala Harris från att sväras in den 20 januari är förstås lika dödsdömd som tidigare, och de republikaner som ännu går i Trumps ledband kommer, om de har någon skam i kroppen, att försöka smyga iväg från den moraliska och politiska spya de har bidragit till att smeta ut.
Den faktaresistenta högerpopulismen är en cancer på planeten
Donald Trump själv borde, återigen om hans partikamrater har någon skam i kroppen, vara på livstid bannlyst från att uppbära något ämbete.
Paradoxalt nog skulle det vi nu genomlider, stunden då trumpismen till slut visar sitt rätta ansikte, kunna bli en väckarklocka för politiker över hela världen. Den faktaresistenta högerpopulismen är en cancer på planeten, misogynin, rasismen och klimatförnekandet vår tids värsta gissel, om än ibland förklätt under täckmantlar som ”antiglobalist” eller ”kulturkonservativ”.
Kanske kan Trumps sista, kaotiska, om vart annat dråpliga och fasansfulla sista tid i Vita huset bli en nyttig lektion i hur demokratin alltid måste försvaras, aldrig får tas för given, i varje sekund hotas av det barbari som lurar i skuggorna.
Eller så fortsätter det såhär. Det är det otänkbara, det vi måste bereda oss på. Att detta ovärdiga narrspel – personkulten, sektmentaliteten, den alternativa verklighetens förgiftade samtalsklimat – är det nya normala i världens enda demokratiska supermakt.
Men samma kväll som mardrömsbilderna från Washington, D.C. kablades ut över världen kom beskedet från Georgia om att demokraterna vunnit ytterligare två stolar i senaten. Det färgar också stämningen och bidrar till den optimism många ändå känner mitt i eländet. Under kommande år kommer partiet på nationell nivå att kontrollera hela det parlamentariska systemet, vilket förhoppningsvis ska underlätta det nödvändiga arbetet med att städa bort soporna och stanken från den amerikanska demokratins innersta rum.
Amerika har fallit. Amerika kommer resa sig. Men Amerika blir sig aldrig mer likt.
Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen