Jens Liljestrand
KULTURDEBATT. Klockan 12:38 på torsdagen den 24 februari, bara timmar efter att den ryska invasionen av Ukraina hade inletts, sätter sig Malcom Kyeyune framför Facebook. Kyeyune är en känd skribent med stora plattformar som Fokus, Kvartal och Göteborgs-Postens ledarsida. Han är även knuten till den konservativa tankesmedjan Oikos, grundad av SD-toppen Mattias Karlsson.
I sitt inlägg på Facebook förklarar Malcom Kyeyune för sina drygt tiotusen följare varför kriget kommer vara över innan veckan är slut: ”Hela Ukrainas luftförsvar och flygvapen är utslaget i den mest framgångsrika SEAD-operationen kanske någonsin, och större förband har redan börjat kapitulera.”
En dryg halvtimme senare publicerar han ett nytt inlägg i samma anda. ”På ett tekniskt plan är den ryska armén extremt välorganiserad, välbeväpnad, och operationellt kompetent just nu”, meddelar han.
Det är lätt att kritisera i backspegeln och det finns ingen poäng med att håna Kyeyune för hans med facit i hand absurda påståenden om de ryska truppernas förkrossande kompetens. Nej, det jag vill komma åt är något annat. Tonen, synsättet. Det nästan förtjusta språket när han basunerar ut att ”folk vaknar just nu upp helt yrvaket till en värld med flera stormakter, snarare än bara en enda liberal hypermakt”.
Kriget i Ukraina är ett krig om värderingar, mellan två radikalt olika idéer om samhället.
Kanske är jag allra mest fascinerad av den här meningen:
”Det är en katastrof hur otroligt jävla oseriösa människorna på ’den goda sidan’ varit här.”
Varför detta raseri? Och varför i hela friden citationstecken runt ”den goda sidan”? Vill Kyeyune markera att någon god sida inte finns?
För det gör det ju?
Kriget i Ukraina är ett krig om värderingar, mellan två radikalt olika idéer om samhället. Om konflikten ska betecknas som öppenhet kontra slutenhet, folkstyre eller tyranni, liberalism och totalitarism eller bara väst mot öst, är upp till var och en att definiera. Men den person som i detta läge ägnar sig åt whataboutism, kålsuparteorier eller tredje ståndpunkten-floskler saknar moralisk kompass och demokratisk ryggrad.
Det är ingen hypotetisk anklagelse, eftersom den personen finns. Det var den personen som i Sverigedemokraternas partiprogram formulerade hållningen att ”Sverige ska respektera balansen mellan stormakterna”. Varför då? Varför ska vi respektera en ”balans” som möjliggör Rysslands giftmord, terrorism, åsiktsförtryck och numera också vansinniga våld mot civila? Orden i partiprogrammet ströks diskret i januari, när SD kände vart vinden blåste, men skammen finns givetvis kvar.
Listan kan göras lång. Partiledaren Jimmie Åkesson som groteskt nog vägrar välja mellan Putin och Biden (SVT 16/2 -22). Tjänstemannen ”Egor Putilov” som av Riksdagsförvaltningen bedömdes vara en potentiell säkerhetsrisk (juni 2018). Chang Frick som under en tid öppet arbetade för ett dotterbolag till Putins megafon Russia Today och då konstaterade att ”Ryssland är inte värre än USA eller EU om man bara öppnar ögonen” (Twitter 2/3-14). Europaparlamentarikerna som återkommande har backat upp den ryska linjen. Eller Gustav Kasselstrand, numera partiledare för Alternativ för Sverige, som under sin tid som ordförande för SD:s ungdomsförbund SDU trumpetade ut att ”Jag välkomnar hellre Vladimir Putin än Barack Obama till Sveriges huvudstad” (Twitter 3/9 -13).
Eller, för den delen, den bisarra vurmen för Donald Trump, presidenten som tacksamt tog hjälp av Putin för att komma till makten och genast återgäldade tjänsten genom att fjäska för diktaturen, göra allt för att splittra Nato och, i stället för att leverera det militära stöd som kongressen beslutat om, försöka utpressa Ukrainas regering.
Nej, jag anklagar ingen för att vara ”agent” åt Ryssland. Ryska pengar tycks (ännu) inte ha lyckats köpa Sverigedemokraterna, till skillnad från exempelvis Marine Le Pens Nationell Samling eller Matteo Salvinis Lega Nord, för att inte tala om Torypartiet i Storbritannien eller Republikanerna i USA.
I stället handlar det i Sverige snarare om ett organiskt, vildvuxet ekosystem av rasism, konservatism och nationalism som är besläktat med den ryska politiska ideologin, den aggressiva, auktoritära, reaktionära och förment ”kristna” rörelse vars brutalitet och omänsklighet vi just i detta ögonblick ser tydligare än kanske någonsin förr.
I sin mest harmlösa form uttrycks detta som en grabbig jargong, en ogenomtänkt motvilja inför en liberal världsordning. Högerns megafoner, troll och ”satiriker” visar ett ständigt, slentrianmässigt förakt mot den förslappning man anser har drabbat västvärlden, mot feminism, hbtq-rättigheter, multikulturalism, miljöaktivism och ”wokeism”, mot allt som kan stämplas som ”identitetspolitik”, mot godhetsposörerna, sojapojkarna, södermalmsborna, mot hela det urbana, kosmopolitiska, moderna västerlandet.
Svenska politiker och opinionsbildare har i åratal flörtat med totalitära stämningar.
Den mentaliteten inkluderar långt fler än Sverigedemokraterna och extremhögern. När en person som exempelvis Ivar Arpi går ut till försvar för regimerna i Polen och Ungern i deras konflikt med ”globalisterna i Västeuropa och Bryssel” (Twitter 12/5 –19) anammar han, omedvetet eller ej, samma västfientliga vokabulär och språkbruk som Kreml. När Hanif Bali tog hjälp av sin vän Chang Frick för att ”avslöja” hur journalisten Patrik Oksanen blivit kontaktad av UD för en intervju med den ukrainska människorättsaktivisten Olga Skripnuk, löpte han, naivt nog, Putins ärenden. När Björn Söder, en gång i tiden Sveriges tredje vice talman, bara härom året fjäskade för Ungerns Viktor Orbán och hävdade att finansmannen George Soros ”drar i trådarna” i europeisk politik (Expo 3/4 -19), bidrog han till den antisemitiska mytbildning som Putin har byggt sitt välde på.
Jag tror nog att Arpi, Bali, Frick och Söder, liksom många av sina åsiktsfränder, är lika förfärade som alla andra över det vansinniga, blodiga krig som Ryssland nu har startat. Men det måste ändå sägas. Svenska politiker och opinionsbildare har i åratal flörtat med totalitära stämningar och vägrat dra den moraliska gränsen mellan den liberal västerländska demokratin, med alla dess brister, och den kompakta ondska som nu tornar upp sig österut.
Den brunblåa högern har bidragit till att skapa bilden av ett dekadent, svagt och splittrat väst. Nu ropar de på sanktioner, på Nato, på EU, på nationell samling och välkomnande av ukrainska flyktingar. Och Jimmie Åkesson står i riksdagens talarstol (23/2) och talar statsmannalikt om vikten av att värna den västerländska friheten och demokratin: ”I det större perspektivet är detta inte en fråga som begränsar sig till enbart Putins attack mot Ukraina”, förkunnar han, ”utan det handlar om två fundamentalt skilda sätt att se på världen.”
Han har rätt. Så låt oss aldrig glömma medlöparna och de nyttiga idioterna på högerkanten. En dag borde de ta ansvar för sitt svek.
Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.