Jens Liljestrand

Nyfiken i en strut

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"När du hör en bra låt och din partner är kåt" rappade Mange Schmidt i en sommarplåga för några år sedan och konstaterade i falsett att detta var "glassigt".

Och visst. När du har sommarlov och du håller hov, eller bara gör något så alldagligt som lallar runt med barnen på badstranden: glassen är den ständiga följeslagaren, gisslantagaren, kontrahenten och rivalen.



Det som utmärker glassen är dess beroende av mänsklig kultur. Smörgåsar kan packas in i plast och läggas i picknickkorg, kaffe kan hällas i termos, hela trerättersmåltider kan bakas, kokas och grillas över öppen eld i vildmarken, men glassen kräver alltid en frys (förvara den i kylväska på egen risk) - det vill säga elektricitet, det vill säga samhälle. Glassen är därmed civilisationens första (eller sista) utpost. På seglingen: "När vi kommer i land ska ni få glass!" På landet: "När vi kommer in till stan köper vi glass!"


Därför är glassen också den ultimata kioskvältaren, den frysta geggan som ger draghjälp åt lakritsremmar, tipskuponger, cigaretter och andra onyttigheter (och just det; hur stor del av min inkomst som under sommaren är en biprodukt av landets glassförsäljning vill jag inte ens tänka på).

Men om glassens första karaktärsdrag är dess höga kulturvärde, dess artificialitet, är det andra dess totala, rent socialdemokratiska jämlikhetssträvan. Glass kan kosta närmare 10 kronor litern (uppvispad med luft och såld på Lidl), den kan vara ekologisk och rättvisemärkt och säljas i små lyxburkar för det tiodubbla, i kiosken säljs såväl traditionella, hederliga isglassar för kladdiga barnhänder som bajsnödiga glassar i eleganta fodral med trendig design. Glassen är både svenne banan ("med en glass i min mun å i sandaler av plast!") och punschveranda (prova att hälla i en skvätt!), den är Söder och Stureplan, Ibiza och Böda camping.


Det är ingen slump att den största turistattraktionen i Visby under Almedalsveckan, för den som tröttnat på politiken, är glasscaféet nere i hamnen med oräkneliga smaker (hallon/lakrits! fikon/vanilj! sockerkakssmet!). Alla gillar glass och det finns glassar till alla.

Och vem har väl glömt att inledningen på den långa vågen av rasismdebatter - Reva, Tintin, Lilla Hjärtat, Tårtan - var försöket att 2005 införa en lakritssmakande styggelse med namnet Nogger Black?

Glass ska vara inkluderande, glassen är den enda gemensamma svenska lyxartikeln. Det glassiga. Det prassliga. Livet på en pinne.