Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jens Liljestrand

Nya ”Utvandrarna” gör mig nästan till blåbrun debattör

Lisa Carlehed som Kristina under inspelningen av ”Utvandrarna”.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård i ”Utvandrarna”
Foto: John Christian Rosenlund

Den nya filmatiseringen av Vilhelm Mobergs nationalepos ”Utvandrarna” tar sig stora friheter med grundmaterialet. 

Jens Liljestrand ser en mäktig kulturarvsuppdatering som inte har mycket med Moberg att göra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Så blev min jul fördärvad.”

Bitterheten kände inga gränser när Vilhelm Moberg – sannolikt en av den svenska litteraturhistoriens mest lättkränkta författare – i ett brev till regissören Jan Troell förklarade varför han tänkte utebli från premiären på ”Utvandrarna”, på Röda Kvarn i Stockholm, den 8 mars 1971.

Skälet var, förstås, Expressen. På annandagen 1970 hade kvällstidningen börjat publicera en daglig bildföljetong från Jan Troells kommande storfilm. Bilderna hade tidningen fått av Svensk Filmindustri i syfte att blåsa upp intresset för den efterlängtade filmatiseringen. Inget fel i det – problemet var bara att Expressen, med SF:s tillåtelse, lät varje foto ackompanjeras av textsnuttar från Mobergs romaner. Därmed var det i författarens ögon fråga om en grov kränkning av hans upphovsrätt. Hans verk smetades ut i kvällstidningen, dag efter dag och han hamnade som så ofta i ett kaotiskt upplösningstillstånd av raseri och förtvivlan. Först den 28 december fick han i väg telegrammet till SF:

EXPRESSENS PUBLICERING AV MÄNGD VANDALISERAD SÖNDERHACKAD TEXT UR UTVANDRARROMANEN KLART BROTT MOT MIN FÖRFATTARRÄTT STOP KOMMER LAGLIGEN BEIVRAS STOP FILMINDUSTRI TYDLIGEN MEDANSVARIG STOP ÅTERKOMMER

Gustaf Skarsgård i rollen som Karl Oskar under filminspelning vid Öjareds kapell utanför Göteborg.
Foto: Hanna Brunlöf Windell / Frilans/GT/Expressen / Hanna Brunlöf Windell

Episoden säger något om hur noga Vilhelm Moberg vaktade sina utvandrarromaner. Även när det gällde rena reklamåtgärder från filmbolagets sida (för en film där han för övrigt hade en del av vinsten) kunde minsta övertramp få honom att demonstrativt vägra närvara vid premiären, för all framtid säga upp kontakten med producenten Bengt Forslund och inför regissören gråta ut sin bottenlösa besvikelse:

”F.n. känns det som om filmen vore nersölad och solkad av smutsiga händer i Expressen. SF har i intimt samarbete med skandaltidningen bedrivit en rent vämjelig, äcklig reklam för filmen.”

51 år senare står vi återigen inför en premiär på ”Utvandrarna”, denna gång i regi av norrmannen Erik Poppe. Vilhelm Moberg själv har förstås sedan länge klivit av scenen – lyckligtvis, ska man kanske tillägga. För något som så pass välgjort, genomtänkt och påkostat går stick i stäv med författarens konstnärliga uttryck går knappt att föreställa sig.

Vi kan börja med det allra mest grundläggande: färgen. Ja, det finns svärta, mörker och grymhet hos Moberg, men han balanserar det alltid med lust, med glädje och, för att använda ett i dag nästan till oanvändbarhet sönderironiserat adjektiv, must. Poppes film är, som kontrast, grå, grå, grå. Allt är som insvept i en grå vadmalsfilt, dystert och deprimerande. Även en tacksam karaktär som ”Gladan”, Ulrika från Västergöhl (Tove Lo) är märkligt glädjelös och klassiska, smaskiga repliker som ”mä riksdalern i ena handen och kuken i den annra” har vattnats ur till det torftiga ”Du får ju inte ens upp den”.

Tove Lo som Ulrika i Västergöhl under inspelningen av ”Utvandrarna”.
Foto: Hanna Brunlöf Windell
Regissören Erik Poppe.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

I vissa scener lirar filmen fint med tonen i grundmaterialet, som när Karl Oskar (Gustaf Skarsgård) i stum sorg slår sönder den likkista han nyss har snickrat åt sin döda dotter. Och valet att konsekvent följa Kristinas perspektiv är på många sätt intressant – vi ser inte triumfen när Karl Oskar ensam kommer fram till Ki-Chi-Sagas jungfruliga marker, bara Kristinas (Lisa Carlehed) trötta förvirring när hon anländer till en ödslig, risig skogsdunge och förväntas vara tacksam mot mannen som flyttat henne och hennes barn dit.

Men ta en passage som förlossningen i stugan vid Ki-Chi-Saga, den förlossning där Kristina väljer att ta sockenhoran Ulrika från Västergöhl till barnmorska. Den innerliga, enkla scenen är så pass central att Björn Ulvaeus och Benny Andersson klokt nog valde att göra den till final i första akten på ”Kristina från Duvemåla”, där Mobergs ord ”Allt är stilla, allt är bra” går igen som inledning i Helen Sjöholms sång ”Min astrakan”.

Moberg skriver: ”Kristina och Ulrika omfamnade varandra som ett par ömma systrar. De var tillbaka vid människans begynnelse – här vid den nattliga barnsängen i den nordamerikanska skogen var de endast två kvinnor, en som skulle föda och den som var till hjälp, en som plågades och en som tröstade, en som sökte ett fäste i sin vånda och en som i medömkan delade den smärta, som alltifrån begynnelsen varit kvinnans öde.”

Hur förvaltar nu Erik Poppe denna urscen? Enkelt. Han låter Kristina föda sitt barn ensam, med bara ett skräckslaget barn som vittne. Här finns ingen försoning, ingen sentimentalitet eller mystik, här finns bara en traumatiserad kvinna som skriker efter hjälp som aldrig kommer och en närgången exponering av hennes blodiga, fasansfulla situation. Det är inte alls dåligt. Och det är inte alls Moberg.

Byfolk under inspelningen av ”Utvandrarna”.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Så skulle man kunna rada upp, punkt för punkt, hur den nya versionen av ”Utvandrarna” väljer att möblera om historien för att göra den så skoningslös, hopplös och humorlös som bara är möjligt. Lägg därtill att flera huvudpersoner – Robert, Arvid, Danjel, Jonas Petter – är avlägsnade ur historien. Liksom det förutsägbara, banala greppet att göra Karl Oskar och Kristina till redskap i den samtida migrationsdebatten och göra dem till 1800-talsversioner för moderna flyktingar, som likt nutidens kurder eller somalier förtrycks av minoritetskulturens isolation och hederskultur. ”Glöm inte att ni är svenskar och lutheraner!” förmanar prästen/imamen och kräver att familjen Nilssons döttrar hålls hemma från skolan. Man bara väntar på att någon fundamentalistisk blondskalle ska föreslå att stockstugan byggs ut med balkong i lagom fallhöjd.

Men, jag ser ju själv vad jag försöker göra: skälla på det nya och bita mig fast i det gamla med samma oklädsamma, glöggdästa oginhet som när brunblåa ledarskribenter med plågsam regelbundenhet gråtskriker över att lucian, julen och Kalle Anka-rasismen har förbjudits.

Kanske är det tvärtom särskilt nyttigt att just i juletid påminnas om att ett kulturarv, för att hållas levande, också måste kunna förnyas och delas med andra. Så varför inte, njut av Erik Poppes obarmhärtiga och svårt politiska men också mäktiga ”Utvandrarna”, med en stilla tacksamhet över att tv-serieversionen av Jan Troells mästerverk också finns att tillgå.

Dessutom på en populär strömningstjänst. För den som inte vill få sin jul fördärvad.


FILM

UTVANDRARNA

Efter Vilhelm Moberg

Regi Erik Poppe

Manus Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig

Medverkande Lisa Carlehed, Gustaf Skarsgård, Tove Lo, Sofia Helin med flera

SF Studios

Premiär 25/12


Jens Liljestrand är kritiker och författare, bland annat till Vilhelm Moberg-biografin ”Mannen i skogen”