Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

När Trump vann 2016 ville jag helst bara dö

Donald Trump valtalar i Pennsylvania den 31/10 2020.Foto: MANDEL NGAN / AFP TT NYHETSBYRÅN

Snön gjorde det ännu värre.

Det drällde ner, mjukt, blött, som om en lavin av vaniljglass hade lossnat från världens tak och begravt oss alla i en drömlös, bedövande driva.

Några timmar tidigare hade jag kommit till Expressens redaktion och borta vid desken mött en rutinerad chef som pekade på tv-skärmarna och lojt konstaterade att ”det här är över, det är redan klart, det vi gör nu är bara infotainment”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Sen kom siffrorna. Donald Trump hade valts till USA:s president. Jag satt i Expressens tv-sändning och det mest bestående minnet är rädslan som spred sig, yngre medarbetare verkade på väg att drabbas av panik, ”herregud vad händer nu”, äldre ryckte på axlarna, ”han blir bra för klicken”.

Skärmen flimrade när jag publicerade en krönika med slutorden ”Amerika har fallit”.

Snöovädret fortsatte skoningslöst, det var omöjligt att få tag på en taxi, till slut hittade jag en som var villig att köra mig hem till förorten för ett par tusen kronor. Jag minns hur jag satt i baksätet, med mobilen i handen, desperat scrollande efter tröst. Genom huvudet brusade vaga tankar om att det vore bättre att vara död.

Expressens förstasida den 9 november 2016.

Den där novembernatten 2016 är tvivelsutan den politiska händelse under min livstid som har påverkat mig mest. Kalla mig naiv, men dessförinnan hade jag en ungliberalt hoppfull bild av världen, kanske var det optimismen hos den som blev vuxen samtidigt som Berlinmuren revs och sen klev ut i ett befriat Europa och drack billig öl i Warszawa, Budapest och Prag, utbildade sig med Bill Clintons och Göran Perssons stabila nävar vid rodret, lärde sig att internet skulle frälsa oss alla och att historien var slut. Visst, 11 september var apokalyptiskt, George W. Bush en idiot och Irakkriget en katastrof men sen kom den messianske Barack Obama och utlovade Hope och Change och Framtid.

Framtid. Det är nog vad jag saknar allra mest.

När jag beskriver natten till den 9 november 2016 för bekanta på vänsterkanten höjer de förvånat på ögonbrynen. Den outtalade frågan är, gissar jag, något i stil med: ”Vänta, var det först du fattade att rasisterna, kvinnohatarna och klimatförnekarna är på väg att vinna?” Ja, faktiskt. Först som medelålders insåg jag att vi befinner oss i en rörelse som saknar någon annan skönjbar riktning än utför, bortåt, halkande, hasande mot något mörkt, fult och främmande.

Fyra år senare är det dags igen och man talar högstämt om ett ”ödesval” men den här gången känns det ... annorlunda. Jovisst, Trump är en förfärlig och grotesk ledare, en kvasidespot och vetenskapsförnekare som vandaliserar planeten men ... tja, livet tuffar ju på ändå.

Oavsett vem som vinner är världen trasig och vi kommer få ägna resten av våra liv åt att reparera den.

Kanske är det som i skräckfilmerna, monstret är som läskigast innan vi har sett det; det är därför varelsen i Ridley Scotts ”Alien” mest skymtar förbi i dunklet, det är därför duschscenen i Alfred Hitchcocks ”Psycho” är som otäckast innan något har hänt, när Bates bara är en skugga bakom draperiet. Jaha, där blir han söndersliten av dreglande käftar. Jaha, där kommer kniven. Jaha, USA lämnar Parisavtalet. Jaha. Det finns ett slags trygghet i att inte längre kunna bli överraskad.

När jag var liten fick jag veta att det kinesiska tecknet för ”kris” är sammansatt av tecknen för ”fara” och ”möjlighet”. Numera vet jag att det inte är sant, det är bara något de hittade på för att trösta oss.

Jag fick också veta att natten är som mörkast innan gryningen, och kanske stämmer det lite bättre. Men på tisdag skippar jag för första gången på decennier USA-valvakan och lägger mig tidigt. Oavsett vem som vinner är världen trasig och vi kommer få ägna resten av våra liv åt att reparera den. Den där snöiga novembernatten pågår än och jag tror att den alltid kommer att finnas med oss.

Som Hilary Mantel skriver i ”För in de döda”, i Jesper Högströms makalösa översättning:

”Det finns inga slut. Om man tror det misstar man sig på deras beskaffenhet. De är bara begynnelser, allihop. Här är en.”

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.