Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Med den sista cigaretten slocknar en hel kultur

Per Hagman, författare till "Cigarett", 2004. Foto: PIETER TEN HOOPEN

Förbudet mot rökning på uteserveringar i nästa steg på väg mot ett totalförbud mot cigaretter.

Jens Liljestrand sörjer inte det giftiga blossandet, men minns också glöden som tände en hel kulturvärld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | RÖKFÖRBUD. ”Jag rökte sakta med långa djupa bloss och tittade med tom stirrande blick på glöden som sakta åt tobaken."

På sista sidan i Per Hagmans "Cigarett" (1991) tar författarens alter ego Johan blaserat ännu ett bloss på sin arbetsplats, Hard Rock Café. ”Jag kände ingenting”, konstaterar Johan. ”Absolut ingenting.” Och röker sig vidare genom meningslösheten.

Inomhus. På en restaurang.

Jag fyllde 17 det år "Cigarett" kom ut, jag längtade efter kulturvärlden och i den världen rökte man och hade gjort det så länge någon kunde minnas. I Bruno K. Öijers dikter. I Klas Östergrens romaner. I Ulf Lundells låtar (”Fröken fröken / all den här röken”). Göran Skytte rökte i tv. Alfons Åbergs pappa rökte pipa.

Inomhus. I en barnbok.

Det känns väldigt länge sen.

I veckan kom beskedet att rökning snart förbjuds även på uteserveringar, liksom en rad andra allmänna platser – lekparker, tågperronger, busshållsplatser – i politikernas målmedvetna arbete för att ”avnormalisera rökningen”.

 

LÄS MER: Anna Hellgren om rökförbudsmoralismen 

Che Guevara och Ayn Rand

Jag är övertygad om att cigarettförsäljning kommer att kriminaliseras under min livstid. Någon annan framtid finns inte för en vidrigt hälsoskadlig och beroendeframkallande skitprodukt som förpestar din omgivning och som dessutom tillverkas av en extremt osympatisk industri, vars tobaksodlingar skövlar både miljö och arbetskraft.

Detta är alltså inte något försvarstal, utan en dödsruna. Över en stillsam morgon på stamcaféet med en cigarett och en tidning. Över studenternas kvasiintellektuella samtal runt billig öl och halvtomma ciggpaket. Över en rockkonsert där cigarettändarna – i dag patetiskt ersatta av lysande mobilskärmar – tänds som stjärnor i publikhavet och böljar i takt med musiken. Cigaretten i mungipan hos manliga ikoner som Humphrey Bogart och Jack Kerouac. Cigarren hos kommunismens Che Guevara och det maniska kedjerökandet hos nyliberalismens Ayn Rand. Cigaretten hos Sharon Stone i "Basic instinct". Cigaretten som sexsymbol, som vampig accessoar, som feministisk motståndshandling.

Sharon Stone i "Basic instinct" (1992). Foto: Pinterest.

1900-talskulturen är omöjlig att föreställa sig utan rökning. Nu förpassas den till historiens askfat. Ingen visste det bättre än min tidigare kollega, Nils Schwartz, i decennier en tongivande kritiker på Expressens kultursida, och känd för att i stunder av djup koncentration ha tre cigaretter tända samtidigt (en i munnen, en i handen, en pyrande i askfatet).

När rökning förbjöds på svenska restauranger inomhus, natten till den 1 juni 2005, skickades Nisse ut av Expressen för att kedjeröka sig fram till rökförbudets inträde vid midnatt. Hans krönika från Kvarnens bardisk är ett mästerverk i genren: 

”Utanför strilar duggregnet. Temperaturen har krupit ner under tiogradsstrecket, kylslagen som en ickerökares penis.”

Texten är, under alla lager av ironier, en skarp påminnelse om rökandets symboliska funktion i en tradition av kosmopolitisk intellektualism, en förtrollad, glödande värld insvept i gråblåa skyar.

Vad jag försöker säga är detta: Med den sista cigaretten slocknar en del av kulturen. Vi behöver inte nödvändigtvis sörja den. Men vi behöver minnas den.

Nils Schwartz tar sista blosset på Kvarnen 2005. Foto: MARTINA HUBER

När Nils Schwartz gick bort bjöds den närmre kretsen in för att hämta valfri bok ur hans hyllor. I hans lägenhet på Söder var varje centimeter vägg täckt av en bokhylla och varje andetag luft mättad med det brända, tunga oset från tusentals cigaretter. Jag plockade åt mig allt jag kunde bära.

För att hämta inspiration till dessa rader tar jag nu fram en del av arvet från Nisse, Horace Engdahls aforismsamling ”Cigaretten efteråt”. Jag har aldrig läst den förr, men ser genast passagen som kritikern med gillande har streckat för:

”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.”

Jag blundar och trycker boken mot mitt ansikte. Ännu en stund finns doften kvar.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans texter här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!