Männen på isarna dör av klimatkrisen

KULTURKRÖNIKA. Den svarta isen är den bästa. Den som är oförstörd av nedstöpt snö som frusit ihop till en skrovlig gegga – elefanthudsis, kallas den av kännarna – och inte heller har räfflats av snöblandat regn, eller frusit i lager av vatten, luft, is och snösörja som gör den svårläst och svåråkt. Utan den släta, magiska, lätt marmorerade delikatessen som bildas under några klara, iskalla vinternätter tills den tjocknat de fem-tio centimeter som krävs. 

Att glida ut på sådan is, så ofattbart svart och sömlös att man först tror sig sväva över en avgrund, är det närmaste jag kommit en känsla av odödlighet.

I torsdags drunknade fyra personer i en isvak i en sjö utanför Sävsjö i Småland, 30 meter från stranden. I fredags avled två efter att ha gått igenom isen på Yngaren nära Katrineholm. I lördags gick fem genom isen på Ekolsundsviken mellan Enköping och Bålsta, en av dem avled. I söndags omkom en efter att ha gått igenom isen med sin hund i en sjö utanför Värnamo. 

Alla de omkomna var män i 60- till 80-årsåldern. Vi är vana vid att de som dör i olyckor är de unga grabbarna, kicksökarna och risktagarna, de som hoppar, klättrar, dyker eller kör för fort.

Jag är för ung för att dö men för gammal för att vänta ut Golfströmmen.

Men den tragedi vi nu ser utspelas drabbar alltså i första hand äldre män, ofta med lång erfarenhet av att vistas på isarna vintertid, generationer av nedärvd kunskap om var och när och hur snabbt isarna blir bäriga och därefter smälter och blir livsfarliga. Erfarenhet som visar sig sorgligt förrädisk i en tid där klimatförändringarna skapar extrema väderförhållanden och några smällkalla veckor ersätts av en onaturlig vårvärme som snabbt fräter sönder de decimetertjocka isarna, så hastigt att is som är hård och bärig på morgonen är sorbetmjuk sörja på eftermiddagen.

Män som har lärt sig att förstå, respektera och älska isen i en annan geologisk period, men dör när de beträder isarna i antropocen.

Den kalla februari 2021 var månaden då isjakterna seglade ut på Stora Värtan och skridskoseglarna erövrade Baggensfjärden, månaden då mitt flöde fylldes av skrytsamma bilder från skimrande isar på Bråviken och Vänern, på Västkustens saltvatten och fjärdar nere i Skåne och Blekinge. Långfärdsskridsko-communities på Facebook älskar att frossa i filmer där sällskap i ryggsäck, hjälm och pikar sveper fram över en svart spegelblank hinna i motljus och allt du hör är det rytmiska svischandet av kall metall mot stenhård kärnis, gubbarnas variant på ynglingarnas offpist-äventyr med go pro-kamera och sprutande pudersnö.

Och varje video åtföljs förstås av varningar men också av något annat, ett stråk av vemod genom euforin, en påminnelse om att det är nu eller aldrig, passa på, sista chansen, packa ryggsäcken, sätt dig i bilen. För alla vet ju. Få svenskar märker klimatförändringarnas obönhörlighet så starkt som isfantasterna, som ser hel kultur långsamt smälta bort under sina fötter.

I ryska Novaja Zemlja tvingas isbjörnarna gräva efter mat på soptippar. Själv kollar jag bilavståndet till Siljan, där ligger det kanske i några dagar till. Jag är för ung för att dö men för gammal för att vänta ut Golfströmmen.

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.