Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Luciatåg i lera och regn är vår tids största skam

Adolf Fredriks musikklasser håller sin årliga luciakonsert i Globen 1999.
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT NYHETSBYRÅN

Aldrig märks klimatförändringarna så starkt som i den nya bruna, mörka, plusgradiga svenska julen.

Jens Liljestrand skriver till lucia om hemlängtan till ett förlorat vinterland.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Det regnar hela tiden

Snart har året runnit bort

Det känns som höstarna blir värre

När vintern är så kort

Det sägs ibland att Peter Jöbacks poplåt ”Jag kommer hem igen till jul”, från skivan med samma namn 2002, har blivit ett slags modern julklassiker. Det kan förstås bero på dess progressiva budskap om ett julfirande bortom släktfejder och ytlig kommersialism, med refrängraden ”ingen familj, inga paket / det är bara du och jag som vet”.

Eller så passar en sång som inleder med att gnälla på det bruna, gråa, mulna och sura vädret bättre in i vår tid.

På samma skiva sjunger Jöback ”Jul, jul, strålande jul”, men de smäktande raderna om ”glans över vita skogar” och ”himmelens kronor med gnistrande ljus” klingar falskt efter att vi har genomlidit den solfattigaste november på 20 år och den varmaste november på, tja, någonsin. Och sånger som ”Det strålar en stjärna” påminner om hur balansen mellan det dystra och det ljusa är central för den svenska julen, som i raden ”när dagen blir mörk och när snön faller vit”.

Det ärvda julporslinet kommer fram och när minsta barnet har ätit upp sin risgrynsgröt syns på botten ett blånande vitt snölandskap med en glad, rödklädd tomte på skidor. Han hade lika gärna kunnat glida fram på en annan planet (bara det äldsta barnet har fått egna längdskidor, använda bara under två eller tre optimistiska vintrar, sen gav vi upp).

Jag ska bygga ett pepparkakshus och väljer i butikshyllorna bland nonstop och skumtomtar och dekorativa snögubbar och inser att det är långt ifrån säkert att mina barn någonsin kommer bygga en snögubbe. Att det närmaste de lär kommer en vit jul i år lär vara de vita bomullsrondellerna som läggs ut som dekoration runt de bruna pepparkaksväggarna.

Det enda som kan mildra känslan av att ha blivit bestulen på en central del av sin identitet är att slå på tv:n och se vinteridrottare tävla i slalom eller skidor någonstans där det fortfarande är möjligt att skrapa ihop lite snö i december; i dystra stunder misstänker jag att snölängtan är en starkt bidragande orsak till den enorma populariteten hos SVT:s ”Vinterstudion”.

I klimatdystopins luciatåg är vi alla flyktingar, på bar backe i en värld där inga stjärnor gnistrar och glimmar och ingen snön inte lyser vit på taken.

I höst har jag lärt mig den nya ordbildningen ”Solastalgi”, omskriven på Expressens kultursida av Therese Uddenfeldt (28/11). Ordet, från latinets sōlācium för tröst och grekiskans -algi för smärta, är en variant av nostalgi som inte handlar om en längtan efter en svunnen tid, utan sorgen efter en förlorad plats, hemlängtan hos den som redan är hemma. I Uddenfeldts text handlar det om bränderna i Kalifornien, hur en gång bördig och grönskande jord torkar ut och täcks med sot och aska. Men för mig och säkert många andra svenskar, åtminstone i landets södra halva, är det ”vintern” i december som får solastalgin att värka som värst. Insikten om att de knarrande vinterpromenaderna, långfärdsskridskoturerna, de huttrande baden i isvaken, kanske aldrig återkommer.

Detta skrivs dagen innan lucia. Joe Biden lovar att USA ska återvända till Parisavtalet, EU har satt upp nya utsläppsmål som kritiker anser är otillräckliga, en granskning av Aftonbladet visar att svenska banker totalt har investerat 97 miljarder i bolag som letar olja i Arktis.

Detta trots att effekten av de fossila bränslena är väl kända sedan generationer. Det finns ett klipp från 1990 där Margaret Thatcher håller ett brandtal om den globala uppvärmningen som ett hot mot kommande generationer. Ibland tittar jag på det och tänker på vad som kunde ha hänt om inte klimatförnekarna och fossillobbyns propagandamaskineri hade satt klorna i världens högerpolitiker.

För Thatcher var ju konservativ, på samma sätt som nostalgin och solastalgin i grunden är konservativa känslor, i den bemärkelsen att de drivs av en vilja att slå vakt om vissa oskattbara värden. I den klimatkonservatism som vår nya, bruna jul frammanar finns inte bara sorg, rädsla och raseri, utan också en känsla av skam över att inte ha lyckats rädda en omistlig del av vår identitet åt kommande generationer.

Att se barnen traska i väg till sitt luciatåg i leran, fukten, mörkret som ingen snö längre kan lysa upp, är en del av denna vår tids stora skam. I klimatdystopins luciatåg är vi alla flyktingar, på bar backe i en värld där inga stjärnor gnistrar och glimmar och ingen snö lyser vit på taken.

Vad än Jöback sjunger kommer vi inte hem igen till jul.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.




Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=76834&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.