Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Låt Breivik sitta och gnälla i sitt drömhotell

Några av deltagarna i ”Paradise hotel” 2014.Foto: JOHNNY WOHLIN

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Under hösten 2014 tillbringade jag oroväckande mycket tid framför sexdokusåpan "Paradise hotel". Det som i början var research blev snabbt ett beroende.

Bland det som gjorde starkast intryck var gränslösheten. Deltagare av båda könen var alltsomoftast bisexuella, många av kvinnorna revolterade mot alla försök att skuldbelägga deras promiskuitet och etnisk härkomst var helt irrelevant - det mångkulturella var snarast en statussymbol, som när en halvasiatisk malmökille skröt om storleken på sin "vårrulle".

Jag tänker på allt detta när terroristen Anders Behring Breivik under veckans rättegång förklarade varför han stämt norska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat hävdade han att isoleringen i fängelset skadar honom psykiskt, så pass att han efter två år har börjat älska "Paradise hotel".

 

Självklart är alla former av tortyr förkastliga i en demokrati. Samtidigt finns det något djupt ironiskt i tanken på att en fascistisk massmördare nu sitter och vegeterar framför en soldränkt orgie i mångkulturell, normlös hedonism. Möjligen känns det som ett lite väl milt straff i förhållande till Breiviks gärningar.

För medan "Paradise hotel" framstår som ett mikrokosmos av 1990-talisternas vilsenhet, är Anders Behring Breiviks gnäll över sin fängelsetillvaro - med dator, tv-spel och träningsredskap - sinnebilden för extremhögerns totala brist på proportioner.

Det spelar ingen roll hur många virala filmer som sprids i sociala medier på svältande barn som plockar brödsmulor direkt från gatan i Syriens sönderbombade städer, eller mödrar som tvättar sina barn i gyttjepölar. Det är alltid rasisten det är synd om. Han är alltid i underläge, hans liv och frihet hotad av att främmande språk talas på tunnelbanan, hans identitet förolämpad av att en karikatyr klipps bort från Kalle Anka på julafton.

 

Offermentaliteten påminner om hur nationalekonomen Tino Sanandaji vrålade ut sin ångest på Facebook efter en deltävling i Melodifestivalen, och citerade med darrande underläpp George Orwells "1984":

"Vill du ha en bild av framtiden så föreställ dig en stövel som trampar på ett ansikte - i evighet."

Så vidrigt förnedrande upplevs det alltså att någon sjunger "jag vill leva, jag vill dö, på jorden".

Hade Anders Behring Breivik haft en annan hudfärg och en annan religion och arresterats i ett annat land hade han fått tillbringa resten av sitt liv i en stålbur på Guantánamo – om han haft tur.

Nu sitter han i sitt paradishotell och gnäller över livets små och stora oförrätter – över kallt kaffe, mikrad mat, inget Playstation 3. En krävande och resursslukande martyr. Låt honom bli en symbol för rasismens oändliga självupptagenhet. Och en påminnelse om patetiken bakom knytnäven.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.