Jens Liljestrand

Kulturvärlden borde tacka poliserna

Efter terrorattentatet på Drottninggatan pryddes polisbilar med blommor av tacksamma stockholmare.

Debatten om den kommande nazistdemonstrationen i Göteborg avslöjar kulturvärldens kluvna förhållande till polismakten. Jens Liljestrand undrar över det plötsliga intresset för en underbemannad och utskälld yrkeskår.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

För att kunna skriva den här texten måste jag först passera en uniformerad vakt, därefter en rad låsta slussar och dörrar. Min redaktion har regelbundna säkerhetsgenomgångar och övningar, jag arbetar i publiceringsverktyg med krypterade nätverk.

När jag skriver tycker jag om att inbilla mig att jag är modig och stark. Att pennan är mäktigare än svärdet.

Men så är det ju inte riktigt.

Konstnärligt skapande är själva motsatsen till polisarbete. Ett konstnärligt verk är alltid i någon mening anarkistiskt. Polisens verk är alltid i någon mening tvång, lag och ordning. Konstnären söker gränser att överträda. Polisen hindrar överträdandet av gränser.


LÄS MER: Daniel Boyacioglu om det sunda i ett land där man törs peka finger åt polisen 

Kritiken mot Peter Springare 

Kanske är det därför kulturjournalistiken har ett så kluvet förhållningssätt till poliser. På DN:s kultursida för en tid sedan, i samband med den självklara kritiken mot Peter Springares groteska uttalande om att "förinta" journalister, utvecklade Kristina Lindquist ett mycket ärligt resonemang om sitt eget ”dröjande obehag” inför polisuniformen, om hur mötet med en polis ”rimligen bör fylla varje individ med en viss känsla av olust” (DN 20/3).

”Varje individ”? Utanför kultursektorn fylls nog de flesta snarare av trygghet när de möter lagens väktare. Pappan som går med sina barn till en fotbollsmatch. Transan som dansar sig genom Prideparaden. Den afghanske pojken som sittstrejkar på Medborgarplatsen och ser nazisterna närma sig i klunga.


LÄS MER: Jens Liljestrand om en natt på Medborgarplatsen 

Polischef Erik Nord

Själv har jag aldrig känt den minsta olust. Om jag alls har några starka känslor inför poliser så är det av saknad; med 203 poliser per 100 000 invånare har Sverige bland den lägsta polistätheten i Europa (2012). Ett faktum som påtalades av Göteborgs polischef Erik Nord när han försvarade polisens agerande vid förra helgens icke tillståndsgivna nazistdemonstration. Bortsett från att polisen saknar mandat för att ingripa mot demonstranter som framför vidriga åsikter, är det också ibland en resursfråga, även vid misstänkta fall av hets mot folkgrupp.

”Vi får helt enkelt anpassa vår taktik till den resursen vi disponerar”, konstaterar Nord torrt. Ni kulturskribenter som nu rasar mot denna slappa attityd, när har ni någonsin tidigare slagit näven i bordet och krävt fler poliser, med lösare tyglar och längre batonger? Eller kan er slumrande kärlek till lag och ordning endast väckas av stöveltrampet från nazister på våra gator?


LÄS MER: Per Wirtén om polisens misslyckande i förorterna 

Nazister vrålar "folkförrädare"

Inför den kommande helgens NMR-demonstration under Bokmässan i Göteborg strömmar avskyn och skräcken som en svart flod genom kultursidornas spalter. Det är självklart. Men ingenstans i den floden hörs ett erkännande åt en hårt belastad, underbemannad och utskälld yrkeskår, som i demokratins namn låter nazister vråla "folkförrädare" i sina ansikten.

Om den här förfärliga tiden kan föra något gott med sig, är det att den kanske gör trygghet och säkerhet till en kulturfråga. För din pensel kommer inte skydda dig. Inte heller min laptop, min byline eller mina twitterföljare. Mellan mig och barbariet står i slutänden bara en polis. Medianlönen ligger på 25 000 i månaden. Någon enstaka gång vore det klädsamt med ett tack.


Jens Liljestand är biträdande kulturchef på Expressen.