Jens Liljestrand
KULTURDEBATT. Om det inte hade gällt en så allvarlig fråga hade det varit lite komiskt. Ulf Kristerssons regering är på god väg att misslyckas med det han själv beskriver som sin viktigaste uppgift: att ta Sverige in i Nato. Trots ett brinnande krig i vårt närområde, trots ett stort folkligt stöd och en bred riksdagsmajoritet, trots att Joe Biden och Jens Stoltenberg rullar ut röda mattan, trots att medlemskapet har varit en hjärtefråga för generationer av moderater.
Den tragikomedi vi ser utspela sig är ett slags dubbelt gisslandrama. Dels befinner sig regeringen i den olustiga sitsen att behöva förhandla med den turkiske kvasidiktatorn Erdoğan, förmodligen världens just nu mest lättkränkta individ. Utrikesminister Tobias Billströms patetiska försök att blidka tyrannen genom att inskärpa hur ”otroligt allvarligt” hans utrikesdepartement ser på ”skenavrättningen” (!) av en docka (!!) är redan historiskt.
Det är djupt genant att se gravallvarliga politiker med veck i pannan låtsas som att vi i Sverige minsann OCKSÅ hade blivit upprörda om något annat land på motsvarande sätt hade förolämpat vår politiska ledning. Som om vi inte hade varit världens minst nationalistiska land, ett land så främmande för flaggviftande yra att vi myntat adjektivet ”osvenskt” om allt som är roligt.
Men i ärlighetens namn hade även en regering ledd av Magdalena Andersson haft samma otacksamma uppgift, även om känslig diplomati lämpar sig sämre för svajiga gröngölingar. Då är det värre med det andra gisslandramat.
Nu är det som det är och Ulf Kristersson kommer få ägna mandatperioden åt att slingra sin regering mellan allehanda fula fiskar på djupt vatten.
Kristersson har blivit statsminister tack vare ett parti som förvisso avskyr Turkiet av fullt rimliga och legitima skäl men som också i sin kärna består av inbitna islamofober. Dessa personers livsluft är att trakassera muslimer, helst på ett sätt som ger dem maximalt med uppmärksamhet. Bakbunden av SD:s mandat törs Ulf Kristersson inte peka ut en professionell provokatör och ryssfjäskare som Chang Frick – SD-Riks-medarbetaren som trollade fram koranbrännaren Paludan som Nato-förhandlingarnas coup de grâce – utan måste nöja sig med diffusa floskler om att det är ”allvar”, riktade mot tomma intet.
Här hade Magdalena Andersson, i motsvarande situation, naturligtvis skickat fram herrarna Hultqvist och Ygeman att myndigt skälla ut Sverigedemokraterna som de Putinkramare de är, ett säker- och utrikespolitiskt hot mot fosterlandet, precis som de gjorde före valet och nu med ett ytterst konkret exempel. Hade det hjälpt mot Erdoğans sårade ego? Vem vet. Men vi hade åtminstone sluppit denna groteska förnedringsteater, detta blåbruna Stockholmssyndrom.
Nu är det som det är och Ulf Kristersson kommer få ägna mandatperioden åt att slingra sin regering mellan allehanda fula fiskar på djupt vatten. Vi får hoppas att statssekreterarens obestridliga kompetens på området ska visa sig vara en tillgång.
Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.