Jens Liljestrand

Jan Guillous lån är moraliskt besvärande

Foto: Ylwa Yngvesson
Den riktiga sekreterarklubben i Stockholm 1940.
Foto: Jan Bergman
Författaren Jan Guillou.
Foto: Ylwa Yngvesson
Författaren Jan Bergman.
Foto: Christian Örnberg

Jens Liljestrand förklarar problemen med de litterära lånen i Jan Guillous "Blå stjärnan".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hur mycket kan en författare ta från någon annans fackbok innan lånet blir en stöld? Frågan aktualiserades 2012, när Uppsala stadsteater satte upp pjäsen "Fursten" om Jan Stenbeck, till stora delar baserad på Per Anderssons biografi från 2000, utan att be om lov.

Nu är det Jan Guillous tur. Han hamnade i blåsväder efter att med sin förra bok, "Att inte vilja se", ha anklagats för att ge en oriktig bild av kunskapsläget i Sverige om Förintelsen före maj 1945. I "Blå stjärnan" försöker han ta revansch genom att låta Johanne, äldsta dotter till patriarken Lauritz Lauritzon, engageras som spion och rädda norska judar.


I mitten av romanen får hon kontakt med den svenska underrättelsetjänstens huvudkontor C-byrån och det nätverk av kvinnliga informatörer som går under namnet "Sekreterarklubben". Det är i skildringen av denna historia som Jan Guillou har lagt vantarna på Jan Bergmans bok från i fjol och helt enkelt inympat den i sin egen. Från C-byrån, persongalleriet och miljöerna (restauranger som Brända Tomten, Cecil och "Gangster-Norma") till små men trovärdiga detaljer, som att de ofta fattiga kvinnorna målade med starkt te på sina ben för att det skulle ut som om de bar silkesstrumpor på sina spionjakter genom Stockholms nattliv. Rubbet. Ofta är inte ens namnen ändrade.

Jag har svårt att se att något av detta skulle vara otillåtet i juridisk mening. Dokumentära personer är inte upphovsrättsskyddade, och Guillou har själv noggrant desarmerat bomben genom att i sitt efterord uttryckligen medge att han har tagit "allt" från Bergmans bok. Men moraliskt besvärande är det ändå, inte minst för att "Sekreterarklubben" gavs ut så sent som i fjol (den kom i pocket i våras) och är skriven med ett litterärt språk. Guillou kan alltså knappast sägas ha levandegjort en knastertorr fackbok – tvärtom, han har lånat från en annan spionthriller för att ge stoff till "Blå stjärnan".


Riktigt förfärligt blir det i ett centralt parti, där Bergmans återhållsamma skildring av hur några kvinnor utsätts för en vidrig gruppvåldtäkt av nazistofficerare på Valhallavägen, i Jan Guillous tappning blir en närgånget skildrad sexualsadistisk orgie på Karlavägen. Där en av de våldtagna kvinnorna, som tur är, råkar snappa upp delar av officerarnas samtal, information som bekräftar rykten om en pågående judeutrotning. Så blir det (autentiska) övergreppet i Jan Guillous skrivmaskin en meningsfull uppoffring i kampen mot ondskan.

Nu hyllas Guillou för en "feministisk" bok som lyfter fram "okända perspektiv". Medan Jan Bergman står där med sin djupt smärtsamma familjehistoria, sina drygt 30 år av arbete och minnet av de kvinnor han ville ge värdighet och upprättelse.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.