Jens Liljestrand
"Vad sägs om kåt, glad och tacksam?!"
Som manusförfattare och regissör såg Peter Dalle förstås till att ge sig själv den bästa repliken när hans rollfigur besvarade Lena Endres fråga: "Hur fan vill du att jag ska vara då?"
Trots att komedin "Ogifta par - en film som skiljer sig" är från 1997 och alltså snart har 20 år på nacken, är de tre adjektiven fortfarande en ironisk grimas, den moderna kvinnorollens eviga följeslagare. Av alla omöjliga prestationskrav som ställs på mödrar och makor runtom i världen är det ändå här den högklackade skon klämmer: Det räcker inte med att leverera sex och service, du måste också trivas med din uppgift.
Det tycks mig som om den kvinnliga vantrivseln just nu är ett av vår tids narrativa huvudspår, gestaltad i så inbördes olika verk som Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig", Lena Anderssons Ester-romaner, Martina Haags "Det är något som inte stämmer" och, förstås, Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik, vars avslutande del erhöll Augustpriset 2014.
Kristina Sandberg i nyutgåva
För den som först på senare år har upptäckt Sandbergs författarskap kommer nu hennes genombrottsroman "Ta itu" från 2003 i nyutgåva. Maj-böckerna är, som de flesta numera vet, ett äreminne över den sista generationen hemmafruar från 1940- och 50-talen. "Ta itu" utspelas i nästa epok, under slutet av 1970-talet. Här möter vi de kvinnor som Maj och hennes systrar uppfostrade, de som tog sig in på arbetsmarknaden, använde preventivmedel, gick på krogen, studerade. Självständiga, moderna kvinnor.
Åtminstone på papperet. För "Ta itu" är en av de mest ångestfyllda skildringar av svenskt familjeliv jag någonsin har läst. Huvudpersonen Marias kamp för att få sin vardag att fungera - två barn, ett halvtidsjobb, konststudier på distans - är en rysare på Hitchcock-nivå.
Könsmaktsordningen
Här möter jag ett porträtt av den kvinnlighet som inte revolterade, inte gick med i Grupp 8 eller ens var särskilt politiskt medveten. En kvinna som bara vill försöka leva ett normalt, harmoniskt liv. Och sakta, likt ett skruvstäd som vrids åt med en hundradels millimeter i taget, kläms ihjäl. Av barn, relationer, städning, matlagning, disk, svärmor och mamma och gäster och föräldramöten och trivselkommittéer och smink och sex och och och ... jag reagerar nästan våldsamt, kippar efter andan, måste gång på gång lägga den ifrån mig.
Det här är min mammas generation, den verklighet jag växte upp i. Ändå har jag aldrig sett den förrän nu. Jag vill ringa någon och be om ursäkt. För allt.
Nej, könsmaktsordningen är ingen nyhet för mig. Men statistik och genusteori kan inte ge mig den kvinnliga erfarenheten, inte så att den bränner sig in i själen. Däremot finns det konstverk som kan ta mig nära den.
Glad är kanske fel ord. Men jag är åtminstone djupt tacksam.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.