Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Jag var på fest hos Arnault – och allting öppnade sig

Jean-Claude Arnault anländer till Stockholms tingsrätt den 19 september 2018. Foto: ALEX LJUNGDAHL

I kulturvärldens hierarki är det nära mellan centrum och periferin, toppen och botten.

Jens Liljestrand minns sitt euforiska besök på Jean-Claude Arnaults svitfest.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | KULTURELITEN. Ibland påminns man om att ingen annan hierarki i samhället är tillnärmelsevis så nyckfull som kulturvärldens.

Jämfört med exempelvis näringslivet, som jag föreställer mig som en trappa (där man steg för steg skapar ett cv, en portfölj, ett bolagsimperium) eller politiken, som kanske är att jämföra med ett krig (man skapar allianser, rekryterar arméer, eliminerar rivaler), är kulturvärlden en labyrint.

Man kan befinna sig i periferin och ändå vara millimeter från centrum, man kan vara på toppen och plötsligt stå på botten, man kan komma från ingenstans och plötsligt vara överallt.

Kulturvärlden är ett lustiga huset i ständig rörelse, med hissar, falluckor och – kanske allra mest retsamt – mängder av återvändsgränder.

Ingenstans är detta lika tydligt som på Bokmässan i Göteborg. Här trängs de i samma karusell, de hoppfulla och de bittra, de cyniska och de idealistiska, här är gårdagens Augustprisvinnare bakfull och besviken, här sitter morgondagens Akademiledamot ensam vid signeringsbordet.

Natten på Park

För tio år sedan var jag där som okänd novelldebutant. Förmodligen hade jag snyltat till mig en gratis entrébiljett, men det var också allt. Inga scensamtal, inga förstaklasståg, inga bjudmiddagar, jag sov på soffan hos en kompis i Majorna om nätterna och vandrade storögt runt på mässgolvet om dagarna. Ja, jag hade skrivit en bok. Nej, det var inget särskilt med mig för det.

Så stod jag på ett anonymt mingel, uttråkad, på väg hem, när jag av en slump träffade en kompis till en kompis som förbarmade sig och tog mig med till Park Aveny, hotellet där stjärnorna bor, in i hissen, upp till våning 10, genom korridoren bort till dörren och … plötsligt var jag inne. Inne.

För där var de, allihop. Rödvin i plastglas, chips i skålar, ute på balkongen trängdes de med sina cigaretter. Här var kritikern som kramade om mig och tackade för min bok, här var redaktören som ville att jag skulle skriva på hennes kultursida, här var den äldre kollegan som gav mig en broderlig klapp på axeln och en respektfull blick som bara kunde betyda en sak: Välkommen.

Labyrinten hade vridits rätt och jag hade vandrat in i gläntan där makten, statusen och bjudvinet fanns. Det var drömlikt, bokstavligen, det som hade inträffat var sådant som bara sker i drömmar, den plötsliga upplevelsen av att helt irrationellt förvandlas till någon annan.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: I Jean-Claude Arnaults gentlemannaskola

Postironisk fest i samma svit

Tio år senare träffar jag kollegan, han med klappen och blicken, på samma Bokmässa, samma Park Aveny.

– Minns du, säger han och himlar med ögonen. Det var här vi träffades för första gången. I sviten. Hos honom.

– Honom?

– Ja? Det visste du väl? Det var uppe hos Jean-Claude Arnault. Det var den sviten han alltid brukade hyra.

Jag skriver inte detta för att kokettera med att ”alla visste”. Jag har inget minne av att jag hälsade på min värd, jag bevittnade inget olämpligt, det var en hotellsvit som vilken som helst med den lilla skillnaden att den till sista kvadratmetern var befolkad av människor som bekräftade, välsignade och välkomnade mig.

LÄS MER – Martina Montelius: Jag blev utsatt av Jean-Claude Arnault 

Till årets Bokmässa hyrde en författare i bekantskapskretsen sviten, numera känd som ”Arnault-sviten”, och bjöd in till ett slags postironisk lådvinsfest. Jag var där och kände igen mig. Sovrummet, balkongen, soffan. Ändå var allt förändrat. Hierarkin var ställd upp och ner, labyrinten vänd ut och in.

Festen var över. Eller snarare någon annanstans.

Jag var den första som gick.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Han är aktuell med boken "Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!